Sidor

5 februari 2010

Ångest är inget att leka med små barn

Nej det är just de det inte är.
Igår natt grät jag i 3 timmar, började gråta fore no reason, och sen fick jag en anledning. Jag grät över allt och inget, grät för att jag har självmordstankar vardagligen, grät för att jag vill ta rakbladet och skära bort ångesten, grät för mitt utseende, grät för dom som aldrig kommer tillbaka, grät för att jag isolerar mig, grät för att jag tappar kontakten med alla. Jag grät för allt.
För att döva ångesten duschade jag tre på natten, jag skvätte kall vatten på ansiktet, klappa katterna, tittade på filmen snövit, drack te, gick och la mig i sängen, läste barnböcker. Men inget funkade, jag slutade gråta bara för att gråta mer. Hade ingen kontroll alls, tappade all kontroll jag hade, den låg som en svart dimma på golvet och jag kunde inte ta upp den igen, kunde inte linda in mig in den på nytt, kunde inte finna trösten i den. Jag hatar att vara deprimerad, att gråta, att hata, att bli älskad, att inte bli älskad. Men det jag hatar mest är när jag tappar kontrollen och inte har förmågan att ta upp den igen.
Jag satte mig tillslut i badrummet, bara satt där, sen hörde jag hur någon skrek, och skrek, jag kunde inte förstå vem som skrek, tills jag reste mig upp och såg mig själv i spegeln. ''det är ju jag som skriker'' Jag bokstavligen skrek ut all ångest. När halsen hade blivit färdigklöst av ångestens vassa klor kommit ut slutade jag. Blev tyst, och gick och la mig. Skakig, med alldeles för mycket theralen i kroppen, somnade jag nästan lugn.