Sidor

15 november 2010

Min historia om maten



Bilden är från 2005 då var jag 16 år, och vägde ca 60kg,
Jag minns att jag tyckte att jag var hur tjock som helst.
Mitt mål var då att väga ynka 50kg.

Nu ska jag dela med mig av en ätstörning som kan vara väldigt jobbig att ha. Just nu är den under kontroll och detta inlägg är beskrivet från dåtid och alltså inte nutid. Det som står pågår inte just nu, utan har pågått tidigare i mitt liv.

Mina ÄS problem började redan när jag var liten. Redan som 7åring drömde jag om att få gå ned i vikt. Jag tyckte att jag var tjock ect. Jag försökte så gott det gick att undvika att behöva äta lunchen i skolan, sa att jag hade ont i magen. Samma vid frukosten. Jag försökte att gå till skolan så pass tidigt att jag inte behövde äta min frukost.
När jag var 13 år tyckte jag att jag var så tjock så tjock. Jag vägde då 50kg och var 150cm. Minns att jag på nyårsafton då jag var 12 år önskade att gå ned 15 kg. Sagt och gjort. På två månader gick jag ned hela 10 kg Jag vägde då 40kg. Minns dagen då mamma och morfar sa åt mig att dricka ett glas saft. Annars så kommer jag att få följa med till sjukhuset. Jag har så länge jag kan minnas haft sjukhus skräck och att en tur dit ville jag INTE göra, Men trots denna skräck så kunde jag inte dricka det där glaset med saft. Jag började gråta och bli riktigt arg.
Minns när jag satt i bilden på väg till Astrid (ks) vad fasen har jag gett mig in i, varför började jag med detta?!

En månad efter det var det vägningar ofta, fick åka till någon läkare för att vägas och mätas. Kommer ihåg att jag försökte dricka så mycket vatten jag orkade för att väga mera än jag egentligen gjorde. Minns att jag hade läst i någon tidning att man kunde gömma stenar i fickorna på jeansen ect. för att även på det viset väga mera.

Efter ett tag på sjukhusets vägningar så behövde jag inte gå dit längre för jag jade gått upp mina kilon och gick inte ned mera... Medans jag egentligen vägde ynka 35 kg. Jag var som ett benrangel. Varje gång jag tittade mig själv i spegeln så såg jag bara fläsk. Klämde ut mitt så kallade fläsk mitt på magen som bara var hud. Och tänkte att jag måste få bort det.
Jag såg inte mina revben som stack ut på magen, ryggraden som man kunde spela på. Nyckelbenen som låg som två tunna streck vid halsen. Att mina ben inte hade något som helst fett kvar utan bara var som två pinnar med två knotor till knän. Att jag kunde ta min hand och hålla runt min egen över arm utan att det tog emot, detta så jag inte, jag såg bara den där hud biten mellan mina fingrar som var så äckligt att det måste bort.

När jag började gå hos psykologen som 13åring. Minns jag att jag fick diagnosen Asperger och AD/HD. Fick en medicin som heter risperdal utskrivet. Kommer ihåg att jag satt och sa till mamma "jag är inte sjuk, man äter bara medicin om man är sjuk!"
Efter någon månads övertalning så började jag äta min medicin iaf. Och minns att jag med hjälp av den inte behövde tänka lika mycket på vikt, och olika andra tankar....

Hur jag gick från under vikt till över vikt får jag inte riktigt att gå ihop faktiskt...

Som 18 åring vägde jag hela 95kg. Då VAR jag verkligen tjock... Och trots dessa kilon så gjorde jag inget åt det, jag vet faktiskt inte om jag bara sket i det eller om jag inte visste hur jag skulle göra. Jag visste ju inte då hur man går ned i vikt på ett hälsosamt sätt. Jag visste bara hur man svälter sig själv till den rätta siffran...

Jag gick på biblioteken och läste alla slags böcker jag kunde komma åt om vikt minskning, jag tittade på tv program som Biggest loser och du är vad du äter, och började sakta komma på hur man egentligen gör.
På 2 månader lyckades jag på ett hälsosamt sätt för fösta gången i mitt liv, gå ned 20 kg, utan att svälta mig själv, och minns hur förvånad jag blev över att det var ju enkelt att gå ned i vikt utan att behöva var hungrig.

När jag träffade min sambo som jag är med än i dag <3 så tyckte jag inte att jag behövde ta dom där 10 kg som var kvar för att nå mitt mål på 65 kg, och stannade därför i vikt. Jag stod stilla i vikt i ca 2 år. Och nu på det senaste året har jag börjat gå upp i vikt igen. och har nu gått upp 11kg av dom 20kg jag då lyckades att gå ned.

Sedan start den 3 november 2010 har jag gått ned 3 av dom 11 kg och mitt mål är 65 kg.

När jag fyllde 19 år fick jag två super bra psykologen som med hjälp av läkare och andra kryss papper lista ut att jag lider av ÄS UNS.

ÄtStörning Utan Närmare Specifikation.
Det innebär att jag i perioder kan svälta mig själv i syfte att gå ned i vikt-fort. Men jag kan även i perioder hets äta utan att spy upp det, ibland kan jag ha bulimia liknande problem då jag äter för att sedan spy upp det jag just ätit, även om det just var ett äpple eller tre byttor glass.
Att ha ett problem dom detta är för mig ganska jobbigt. Eftersom att jag inte kan hålla mig till en "diet" i taget.
Jag är en person som inte riktigt har tålamod att hålla på med en sak under lång tid, oavsett om det handlar om ett konstverk, eller en diet kur. Jag vill alltid att allt ska gå fort, och helst "redan igår." Jag har inte tålamodet att låta saker att ta tid. Därför händer det ofta att jag kan påbörja en diet, som nu en seriös hälsosam diet, och helt plötsligt äter jag mindre och mindre, hoppar över måltider, ljuger för nära att jag visst äter som jag ska ect. Medans jag egentligen svälter mig själv.
Kroppen ställer sig tillslut i försvar mot denna svält och behöver snabbt få i sig proteiner vitaminer ect, och det är då mitt hets kommer in i bilder, jag äter allt jag kommer åt, utan att spy upp det. När jag haft detta hets i allt från några minuter till ett par timmar, så känner jag mig så fruktansvärt misslyckad, och det är inte värt att fortsätta banta, för jag har redan misslyckats.
Då fortsätter oftast hets perioden i flera dagar, jag äter på tok för mycket varje dag, och jag behåller det i min mage, jag ligger i soffan och Svullar, blir rundare och rundare och känner mig så dålig och misslyckad att jag inte ens kan ta mig för att göra något åt saken.

Efter ett tag av onödiga tankar om att jag inte duger, är för fet ect. trots att jag bara är som vilken mullig människa som helst som då och då kanske äter lite för mycket till middag och inte hinner träna bort det. Jag är nämligen inte en kvinna på 120 kg utan en normal tjock kvinna på 80 kg Jag pendlar oftast mellan 75 och 80 kg, oavsett om jag svälter eller hetsar.

Jag brukar jämföra ÄS UNS med bipolär syndrom, Man är ena stunden uppe och flyger, allt är så bra (svält perioden)
och nästa stund, så gör man ett svan dyk rakt ner i depp gropen, allt är skit och man vill bara dö (hets perioden kommer)
När denna period är över så vandrar man långsamt upp mot ytan igen (man tar tag i hetsen försöker sluta)
När man nått ytan så mår man bra i allt från 1 vecka till flera månader (man lyckas hålla sig från både svält och hets)
Efter ett tag börjar hela visan om igen, svält hets och normal ect...

Nu har jag bestämt mig för detta. Gå ned i vikt nu då jag håller mig ovanför ytan är stabil, känner inget av att varken bli manisk eller deppig/svält eller hets
Jag ska gå ned i vikt på ett hälsosamt sätt, långsamt ca 1-2 kg i veckan. För om jag bara lyckas komma ned i en någorlunda acceptabel siffra på vågen (enligt mig) så tror inte jag att jag behöver hets äta och svälta om vart annat. Jag kan nog komma överrens med mig själv att det är så här jag ska må, se ut och siffran på vågen stämmer överrens med BMI.

Jag har nu fått lyckan att ha en väldigt stöttande sambo, han stöttar mig när jag blir för sugen på det onyttiga, han hjälper mig när jag inte vill gå ut, följer med mig på promenader om det krisar, hjälper att komma på hälsosammare alternativ till att inte göra ditten och datten.
För varken han eller jag orkar med att ha dessa hets och svält perioder hela tiden. Och kan vi tillsammans lösa detta problem nu så kanske vi kan hjälpas åt lite bättre när det bipolära gör sig påmint. Det är oftast när jag mår på topp som jag svälter och när jag mår dom sämst som jag hetsar.

Därför tänker vi så, att kan vi tillsammans hjälpa mig att få bukt med ÄS UNS så kanske vi kan lättare handera mina bipolära svängar när dom kommer nästa gång.

Om du tror att du kanske kan ha ÄS UNS så kan jag rekommendera dig att ta kontakt med din läkare eller psykolog, dom kan hjälpa dig att få gå i terapi för det, alt hjälpa dig med att hitta en dietist som hjälper dig att på ett hälsosamt sätt gå ned dom där överflödiga kilona som kan trigga ditt osunda bantande när det kommer till nästa gång. Psykologen kan även hjälpa och stötta dig då det blir jobbigt, och hjälpa dig att att komma på rätt bana igen.

Att lida av ÄS UNS är definitivt ingen rolig ätstörning att ha, det är jobbigt för både personen som lider av det men även för personer i dennas närhet.
Personen utsätter sig både för fysiska och psykiska faror när svängarna kommer.
Hetset kan göra att man kan få diabetes, ju längre man lider av denna diagnos desto värre blir den för varje svängning. Man går upp lite mera för varje gång, och dessa extra kilon för varje gång så medföljer mer problem som man får som överviktig.

Jag tror ni har förstått min poäng. Ta kontakt med en läkare nu, detta är inget problem du ska behöva skämmas över, det är ett tufft och jobbigt problem att ha, och om du kan få hjälp med det nu så kanske du kan få må bättre i framtiden.



Tack för mig! Nu har jag nog fått det jag villa ha sagt, sagt! :D