Sidor

13 juni 2011

no name


Jag kan väl så vackert som att informera om att jag mår piss.
stressen kom som en sten från himlen,
som jag fångade så gott jag kunde upp den.
Jag har kånkat på denna sten i snart 1 år, om inte mer?

I natt så tappade jag taget om stress stenen.
Stenen som representerar allt jag har ansvar för.
Allt jag medvetet har tagit på mig.

I natt så brakade helvetet löst.
Jag mådde så dåligt.
Jag grät okontrollerat.
Jag hade suicid tankar på allvar.
Jag var beredd att ta farväl av denna plats, för att bege mig till en bättre?


Jag vaknade i morse.
Jag kunde knappt öppna ögonen när det dagliga morgon larmet väckte mig.
Det första jag såg i spegeln var mitt svullna sönder gråtna ansikte.
Som jag så vackert dolde bakom en mask, i form av solbrillor.

Jag försökte dölja hur illa det egentligen är just nu.
Med ett par solglajjor.

Jag försökte göra mina dagliga rutiner.
Tvättstugan.
Diska.
Damsuga.
Bädda sängen.
Duscha.
Lunch.
Kaffe.

Allt gick åt helvete.

Tvätten må vara renare.
Men disken är skitig.
Sängen är full med ångest.
Duschen får vänta.
Kaffet har ajg hällt i mig två kannor av.
Lunchen sket jag i.
Damsugaren får stå kvar. Golvet får förbli smutsigt idag.


Livet är skit idag.

Is this the life that I'm going to live until the day i die?
If this is my life.
If this is going to be my fucking life.
One day I'm up in the sky. And higher that the last time.
And the other I'm falling down, and deeper than the last time.

Is there a middle part of this?

I can't take this.
I can't handle this.

But I'm going to give my life one more try.
I'm going to try one more time.
Because I always do. I always try one more time. Just ONE more time....