Sidor

12 september 2011

Skolans historia....


Detta inlägg, handlar om VARFÖR i helvete jag pluggar.
Den som är intresserad varsågod enjoy...

Känns som att jag bara skriver om mig och min skola, om hur bra/dåligt det går.

Jag skrev som sagt att jag har fått ganska höga betyg redan nu. Och denna lilla mening, får mig att känna mig som en plugghäst....

Många av er som antagligen bara tittat på just dom texterna, ang skolan, tror nog att jag är en liten pluggis....

Och mjo mja nja... Jag pluggar stenhårt.
Stenhårt, varenda liten vaken timma går åt att studera, göra läxor, bli lite bättre.

Anledningen är för att jag inte har ett enda betyg från grundskolan eller något annat betyg what so ever.

När jag började i 7:an när jag var 14 år. Japp 14. Jag gick om en klass i åk 5-6, så jag har gått 5:an två gånger och 6 har jag gått två höst terminer.
När jag gick i 7 så pluggade jag, försökte så gott jag kunde hänga med. Men skolkandet tog över, och likaså min psykiska hälsa, och dåliga val av "vänner", droger och alkohol.
Jag blev inlagd under en lång tid i 7:an, var med i ett X antal olika utredningar.

När jag började må bättre när jag var omkring 15 år, så började jag i en skola för unga tjejer med psykisk ohälsa.
jag hade där en ärlig chans att ta betyg, men valde att skita i skolan även där. Jag var helt enkelt snuskigt skoltrött....
ju längre tiden gick, desto mer kände jag att jag ville ge upp skolan, jag hade då försökt att börja skolan igen ett flertal gånger, med stöd från både lärare och familjen. Men pallade helt enkelt med.

Resultatet blev att jag isolerade mig själv allt mer hemma, och tillslut gav upp totalt.

Tre självmords försök senare, och flyttat hemifrån, hittat en underbar älskling, rätt medicinering, och diverse behandlingar så som DBT, KBT samtal, och ett antal inläggningar senare, så valde jag att försöka ta tag i skiten igen.
Det var för två år sedan.

Jag blev då på tok för stressad och klarade inte av skolan iallafall.
Resultatet blev ännu en inläggning...


MEN nu. Är vi här idag, 8 år senare (14-22år) är jag redo igen.
Ett ämne i taget, just nu är det engelska. Som det visar sig med stöd av psykiatrin, älskling, vänner, familj, och en hel hög med olika psykpiller, och skolan, så verkar jag faktiskt kunna ta mitt första betyg från grundskolan.
Och stoltheten växer sig liiite större :D

Inläggets kategorier är såklart skola, men även diagnoser, för att skolan är en av många anledningar till mina diagnoser och problem.
Div. det var här en hel del problem började blomma ut.