Sidor

13 februari 2012

Bilolyckan jag aldrig glömmer

Älskling räddade mig än en gång!


Jag känner mig mycket bättre efter omständigheterna.
Har ont i huvudet och axeln, men det är förståeligt.

Kan kortfattat berätta vad som hänt idag.

Jag försov mig i morse och fick fixa mig på 10 minuter för att sedan springa ut till taxin. Jag kände redan när jag vaknade att jag inte ska åka till skolan idag, men gav mig av i alla fall.

När jag åkt i taxin i 10 minuter börjar jag upptäcka hur chauffören vinglar allt mer på vägen, fram och tillbaka, för nära väggrenen, för nära som andra bilarna.
När vi åkt en bit till så åker vi ner i diket, och han sa bara "hoppsan" och joksade sig upp och körde vidare.
5 minuter senare så kör han mot rött två gånger och kolliderar nästan med en annan bil i korsningen, och jag kände mig bara mer och mer rädd.

När vi åkt ca 10 minuter till så åker han upp på trottoaren och "vaknar" ur sin dvala. En bit där efter minns jag inget av, men det var i den kända Brommarondellen, som minnet svartnade. Den rondellen är kännt för att vara tuff att ta sig in och ut i...

När vi nått Alvik, så är det ett stort glapp mellan taxin och bilen framför, och jag ser hur chaufförer sitter och sover. Jag tänkte först att nä nu väcker jag honom, men bestämmer mig för att låta bli, "han ska få lära sig".

Han vaknar och ser detta glapp, samtidigt som han trycker hårdare på gasen så somnar han än en gång, och kör i 60km/h (57kn/h för att vara exakt)
Rakt in i baken på en annan bil, som i sin tur åker in i bilen framför sin.
Chauffören, fattar inte riktigt vad som just hände, och kliver ur bilden för att kolla hur det gick, och direkt efter in i bilen för att åka iväg.
Personen i bilden framför går då fram till taxin och sliter upp dörren "du kan ju inte bara dra!"

Jag får sån panik över hela resans situation och sliter åt mig mitt färdtjänst kort och kutar för livet upp till tunnelbanan, chauffören springer en bit efter och gormar att jag inte bara kan dra. Personen i den andra bilden gormar i sin tur på chauffören, "vart fan e du på väg!"

jag står på perrongen i 1 minut innan tuben kommer, jag stor gråter och pratar med färdtjänstens "resegaranti" och berättar vad som hänt, och får en usel kommentar "och vad vill du att jag ska göra åt detta" "ja jag vet inte"

På tunnelbanan hjälper tre kvinnor mig att lugna ner mig, en man reser sig från sitt säte och ber mig sitta där, jag får näsdukar och tröstranden, alla vill veta vad som hänt.

När jag väl är framme i skanstull, så vet jag inte vart jag befinner mig, en av kvinnorna går på samma skola som jag och följer mig hela vägen till klassrummet.

Väl på plats så ringer jag taxi bolaget och berättar allt som hänt.
"men kära Carolin, det här är inte klokt!! jag ska göra en anmälan"
han skickar en ny taxi och jag får åk hem gratis.


Nu några timmar senare så har jag tagit reda på en del om chauffören och jag kan väl säga så här, detta är inte första gången....
Och varför jag ens fortsatte till skolan och inte hem förstår jag inte, jag var så bestämd på att jag ska vara i skolan idag och det var väl därför, och sen var det nog chocken som gjorde det också.