Sidor

15 mars 2012

Mycket här, och lite där.


Ibland så kommer den där bomben.
Jag känner nog hur den är på väg.
Och jag vet även hur mycket jag kämpar med att utplåna den innan den nått sitt mål.
Vet ni vad jag talar om en?

Men svaret är ju ganska uppenbart, är det inte det? Depressionen.

Jag har så pass fullt upp om dagarna att jag inte hunnit känna hur jag mår, förrän igår, då jag helt plötsligt stod där och inte hade en vardag kvar. Kurserna var redan klara, och man kunde inte söka till nya kurser, för ansöknings perioden har gått ut, kurserna är fullsatta, eller annat liknande som satte käppar i hjulen. Så igår kväll kände jag hur ångesten långsamt kom krypande, hur naglarna försiktigt rispade i huden för att sedan gräva in naglarna fullständigt.

Jag tog dom magiska vita sakerna, dom som läkaren ordinerat ut för att jag ska må bättre. Men i morse så hjälpte dom inte längre. Jag hade turen att hitta en 50-lapp på gatan när jag var på väg till ett möte.
Och det ända som jag kunde komma på att göra för denna 50-lapp, var att åka till simhuset och simma i 40 minuter.
Jag mådde stegvis bättre, men inser nu när jag sitter ensam hemma, då min man jobbar kväll. Att denna underbara ovälkomna väninna som jag har, ännu en gång vill komma på en kopp kaffe med extra klös.

Jag jobbar nu motigt bort detta. Jag gör allt jag kan.

Lösningen på problemet fick jag för några timmar sedan, då min lärare i svenskan lyckats fixa så att jag kommer att få gå på kurserna i alla fall. Och det redan nästa vecka. Min vardag har lappats ihop. Jag kommer att ha något att göra varje dag. Schemat är ointressant för dig, och även för mig, jag har dessutom ingen lust att ge min paranoia en boost av att fundera på om du förföljer mig.

Jag måste nu skaffa fram ett sim kort, då jag upptäckt att när jag simmar, så mår jag för stunden bättre.
Ångesten ligger och flyter på ytan med kalle anka i famnen, fnissar med sig själv, om hur trevligt det vore att ge kalle ångest. Hon missar därmed att jag stigit upp ur vattnet och redan är på väg hem. Hon får springa ikapp, och kom hem gjorde hon inte på ett tag. Men nu är hon här. Sitter och plågar mig till att plåga mig själv.

Jag biter ihop, ger henne en käft smäll och skriker låt mig vara, grannarna måste undra. "nu gormas det där nere igen" och jag muttrar tillbaka "nu dundras det igen".


Jag gör mig nu en kopp te. Tar min medicin. Hoppas på att få simma igen. Hoppas på att få skolan ordnad.

Vinkar adjö till fru ångest för denna gång. Men säger innan hon går att hon alltid är välkommen tillbaka. Hon vinkar glatt och svarar med ett flin, "det gör jag gärna". Jag stänger dörren och säger för mig själv "så fan att du gör."


Ha en trevlig kväll mina bloggläsare. Hoppas att eran ångest har varit snäll idag. Om nu en ångest kan vara snäll.....