Sidor

11 juni 2013

Hej då bloggen

Nu stängs denna blogg ner.
Och jag vet inte heller om jag kommer att skaffa en ny blogg framöver.

Jag låter bloggen ligga uppe, för att andra psykiskt sjuka eller föräldrar till barn med psykiska sjukdomar ska kunna läsa och kanske förstå, eller känna igen sig.

Jag finns fortfarande på min mail adress om det är några frågor. (prinsessancarro@hotmail.com)
Jag kommer inte att logga in något mer i denna blogg, så kommentarer kommer jag inte att läsa längre.

Jag tackar er alla för ert stöd under min blogg tid, och jag är glad att jag har fått nya vänner via min blogg.

Ni får ha en toppenframtid nu, så kanske vi ses i min nya logg om det någonsin skulle bli en.


6 juni 2013

Vad har jag gjort senaste veckan?

Jag har mest fotat. Varit med Dorina. Haft det mysigt i solen med Lollo. Tittat på kanin bebisarna. Och längtat tills imorgon då jag blir utskriven.

3 juni 2013

Tråkigt

Jag har verkligen tråkigt. Och jag mår bättre nu. Jag bara längtar efter att få bli utskriven. Men jag måste vänta tills på fredag. Det är då jag blir utskriven.

Men jag märker hur tråkigt jag har. Jag känner mig irriterad.
Hittade en nål i pyssel rummet. Så jag ristade in en stjärna på handen. Smart. Det kommer dom att tolka som att jag mår dåligt. Och då är ju frågan om jag får bli utskriven på fredag...

Jaja gjort är gjort.

Har pysslat mer också. Smycken och Kolage.

2 juni 2013

Feeling good

Idag har jag mått bättre. Och det märks på min kreativa sida. Jag har pysslat hela dagen. Kolage och smycken. En fotlänk. Ett armband två halsband samt ett till Kolage.

Halsbandet med ett hjärta på. Har en annan patient gjort till mig.

1 juni 2013

Hur länge till går det?

Jag har inte ätit på 72 timmar. Börjar känna mig trött i kroppen.
Dagen har varit ångestfylld. Mycket självskada tankar. Och jag har redan skurit mig.
En jourläkare blev kallad till avdelningen.
Hon ville att jag skulle sy. Men jag sa nej för att jag är rädd för sprutor.
Då ville hon tejpa och jag sa återigen nej. För att jag hatar tejp.

Jag vet inte längre vem jag är. Nästa vecka runt den 10/6 är det planerat att jag ska bli utskriven. Men jag vet inte om jag är redo. Men jag måste om jag ska hinna fixa inför flytten.

Sitter just nu och tittar på tv. Men ögonen är fästa på rutan men hjärnan tar inte in informationen.

Jag vill skada mig hela tiden. Tur att personalen kollar till mig då och då.

Har försökt att hålla mig i skinnet med att måla. Det har fungerat sådär.

30 maj 2013

...

Är ute och går i korridoren.

No title

Det blir nog några fler inlägg ändå.  Iallafall tills jag har fixat en ny blogg.
Jag har sovit dåligt inatt. Vaknade ofta av olika drömmar.
Jag har självskadat som en idiot igår också. Så nu har jag flera stygn än vad jag kan räkna.
Zascha kommer idag. Ska bli kul att se henne igen. Blir så glad när hon kommer.

Jag har fått pyssla framsidor på anteckningsblock till personalen i syfte att må bättre och att minska självskadebetendet. Ska fråga om jag kan få göra fler Idag.

Jag mådde åt helvete igår. Grät ena stunden och var apatisk andra stunden.
Imorse vaknade jag nästan glad och sa det till min kontakt person här. Och ca tio minuter senare mådde jag sämre igen.

Personalen ska snart hjälpa mig att göra ett nytt dags schema.
Ska även få hjälp att lägga om såren.

Nu orkar jag inte skriva mer. Börjar må för dåligt för det. ♥

29 maj 2013

Hejdå bloggen

Detta är nog det sista inlägget jag gör i denna blogg.

26 maj 2013

kortfattat.

Jag har inte haft min dator på ett par dagar och har därför inte kunnat blogga så mycket dom dagarna.
Anledningen till det är för att jag skulle ha natt permission från måndag-tisdag (20-21/5). Natt permissionen gick inte som jag ville att den skulle. Jag var tvungen att åka tillbaka till avdenlingen redan på måndagen, och i all hast så glömde jag att ta med mig datorn. Mamma och min Syster var snälla och kom med den igår. Men har ändå inte kunnat vara på internet, eftersom att det var något knas med inloggningen. Men det är uppenbarligen fixat nu.

Idag har jag tittat på film med Lollo, och pysslat lite. Känns så skönt och befriande att kunna vara kreativ igen. Jag har inte haft det sugen på ett tag, så känner mig lite ringrostig.

Jag har inte heller självskadat alls på 5 dagar, och bränt mig på 10 dagar! Känner mig så förbannat stolt, och är så glad att personalen och andra patienter på avdelningen som har stöttat mig i detta.

Tidigare i kväll så blev överfallslarmet på avdelningen igång satt. Blev ganska chockad och rädd pga en personal ifrån en avgränsande avdelning.
"Men kom då för i helvete! Larmet går ju era puckon"
När hann sa så så tittade han på mig ungefär som att jag skulle bekräfta att dom var puckon som var så sega. Blev först bara ställt, och sen när jag gick ut och rökte så kände jag hur stressad jag blivit av allt det. Fick en kram av en patient på avdelningen. Jag bad flera gånger om ursäkt att jag kramade henne, men hon sa att de inte gjorde något alls.
Efter detta så kollade vi klart på filmen, och målade sen av oss ångesten vi fått. Det fungerade ganska bra faktiskt, bra ångesthantering. Att måla.

Imorgon ska jag ev. hälsa på en annan kompis som är inlagd på ett annat sjukhus. Ska fråga läkaren om jag kan få en dags permis på några timmar. år se vad han säger om det. Tror inte att det ska vara några problem.

Sen jag kom hit för snart tre veckor sedan så har jag haft tre olika rumskompisar. Alla har varit jätte snälla. Men jag kan störa mig på hur dom tar sig friheterna att använda mina tvålar i duschen. Jag med mina tvång vet ju hur mycket som var kvar efter min egna användning, och när man då sitter där inne på toan, och ser att det har minskat. Då blir ja sur. Som Lollo sa. Man kan ju iallafall fråga innan man bara tar, man får ju oftast till svar att det är ok, och jag svarade att det värsta som kan hända är att man får ett nej.

Jag börjar känna av mina sömnmediciner nu, så ska nog avsluta.
Hade tänkt att chatta med Jimpa, men det får nog bli imorgon istället. Han är inte online nu ändå... Jaja, det kommer flera gånger.

20 maj 2013

bruten hand.



Bröt handen på mig själv igår.
Här är rödgen bilden på det. Fick den av personalen på avdelningen. Min ena skötare gick till rödgen och bad om att få en kopia på min hand.

Ja.... E man självdestruktiv så e man....


19 maj 2013

Allt och inget, fan ta dig bipolära helvete!

Blir eventuellt utskriven imorgon. För några timmar sedan så kände jag mig lugn inför det, men nu vet jag inte längre om det verkligen är så bra. Känner mig orolig. Vet inte om jag verkligen är redo för att åka hem.
Vet inte heller hur jag ska säga det till läkaren imorgon.
Det var prat om att jag skulle vara kvar tills på fredag, men nu är det åter igen prat om måndag, eftersom att dom tycker att jag mår bättre och inte behöver vara inlagd längre.
Fattar inte att dom inte kan se skillnad på må bra och hypomani. Känner mig till och från speedad.

Kom för en stund sen tillbaka till avdelningen efter en promenad med Lollo. Kändes skönt att få komma ut och gå lite. Speciellt med sällskap. Visste inte att Lollo inte gillar att vara bland mycket folk, precis som jag, så det var skönt att vi kunde ta bakvägarna från Görans till Fridhemsplan.


Har fortsatt att bränna mig trots att mamma blir arg. Och jag får jätte dåligt samvete för det, jag vill inte bränna mig, och speciellt inte när mamma blir arg, och ändå så gör jag det. Blir så förbannad på mig själv.
Min hand har svullnat upp rejält, fick någon ide om att svullnaden lägger sig om jag skär lite där, idiotisk som jag är, resultatet blev att den svullnade upp ännu mera.


Tog precis en rökar paus, Lollo satt på balkongen.
"jag börjar bli orolig för dig, kan du inte prata med personalen"
"ska bara blogga färdigt först, och sen pratar jag med personalen, messar dig när jag gjort det"
"det är bara att ropa om du vill ha med mig som stöd, vill inte gola på dig, men du vet ju vad vi har sagt"

Så nu har jag snart bloggat klart och ska snart be personalen om hjälp.

Blir så irriterad på att vara bipolär ibland, eller snarare varje dag. Sa till personalen igår att jag brukar bli hypomanisk i några timmar/dagar. Och när jag kommer ur det så sjunker jag som en sten.
Så som Lollo sa, jag borde säga det till dom så att dom vet det.

18 maj 2013

manisk


Kan inte sluta med detta vansinne.
Idag är jag halvt som halvt manisk. Har varit det sen i går kväll.
Är det fortfarande, trots att jag fått mediciner som ska ta ner mig. Men dte tar nog ett tag.

Får ser hur detta slutar.

Idag kommer mamma och Zascha hit på besök, ska bli kul!
På måndag är det prat om utskrivning, men enligt personalen så är det nog inte läge, så dom ska ha möte med läkaren på måndag om att jag behöver vara kvar nästa vecka också....

16 maj 2013

Gojja

Sitter i soffan tillsammans med Jenji och babblar gojja, samtidigt so vi snokar runt på internet, och bara ha det bra. Vet inte vad mer ja ska skriva just nu.

Intresseklubben antecknar att jag numera har tre brännmärken på armen, och inte längre får röka ensam, men jag gör det ändå, och känner mig trots detta ganska stolt över att jag inte fortsatt att bränna mig i dag.

Fimpa på armen?

Vet inte hur länge jag har varit här nu. Vet inte hur länge jag kommer stanna heller.
Vet bara att ev. utskrivning blir på måndag, men troligtvis så blir det förlängt. Inget är säkert just nu.

Jag känner mig självdestruktiv hela tiden. Vill skära hela tiden, och har redan gjort det på avdelningen. Resultatet? mera extravak.
Glömde säga till personalen när jag skulle ut och röka för en stund sen, som ska följa med så jag inte fimpar på koppen.
Tog väl chansen nu och gjorde det. Det var skönt. Men inte alls som att skära sig.
Kommer nog bli mer fimpningar nu :(

Få be personalen följa med.


15 maj 2013

tråk

Nyss kollat klart på en film med Lollo, nu sitter vi i våra egna rum (delar inte rum med henne). Såg en komedi, mest för att vi inte ko på något bättre, och för att vi skulle se en film som är enkel, som inte kräver så mycket konsentration.

SKönt att man kan sms/skype med folk. Jimpa är inte online just nu. Men man kan ju inte vara online hela tiden. Zascha verkar vara upptagen, så får klara mig ensam ett tag nu. Får jag jätte tråkigt så får jag spela spel med personalen :)

Idag fyller Alex år. Ringde imorse och grattade honom. Känns lite konstigt att inte kunna göra det IRL, bjuda på middag å gå på bio som vi brukar göra tillsammans när någon av oss fyller år.
Jaja.

hur jag blev inlagd.

Nu ska vi se om jag kan skriva ett något mer ingående inlägg om hur jag har det just nu.

I fredags så var jag på möte hos psykiatrin, och där sa dom som vanligt att dom vill lägga in mig, men jag sa prompt nej. Enda kravet till att jag fick åka hem, var om jag tog emot mobila teamet under helgen.
På lördagen så var jag hemma hos mamma, fikade och hade det mysigt, och sen följde mamma med hem till mig lagom tills MT skulle komma.
Vi tog en fika innan dom kom. När dom knackade på dörren, så sto vi och pratade en stund, innan dom valde att jag skulle följa med dom in till psyk akuten. "situationen är ohållbart".

Fick sitta på akuten ett par timmar innan jag förflyttades till avdelning 1. Tillfällighets avdelningen som jag kallar den. Den avdelningen hamnar man på om dom övriga avdelningarna är fulla eller inte har möjlighet att hämta en, så jag fick sova där en natt.
På morgonen fick jag prata med en läkare, jag sa att jag ville åka hem, men han höll inte med alls. Några timmar senare fick jag komma till avdelning 51.

Sov där en natt och hade på morgonen (måndag) möte med läkaren på den avdelningen. Det bestämdes att jag fick åka hem.
Väl hemma så kom min boendestödjare, vi åkte till Lidl och handlade lite mat, och sen vidare hem igen.

Under kvällen så mådde jag bara sämre och sämre, och insåg tillslut att detta inte kommer att gå. Jag ringde till mamma och frågade vad jag skulle göra.
"Ring mobila teamet, ja är på väg, springer nu".

Någon timme senare kom MT och hämtade in mig igen, på telefonen sa dom att det var jag själv som skrivit ut mig, men jag har inget minne av det. Och många runt mig ha tyckt att det är konstigt att jag blev utskriven.
Vid 20 tiden var jag åter igen tillbaka på psykakuten. Och 00:15, så kom jag tillbaka till avdelning 51.

Just nu sitter jag i pyssel rummet, tillsammans med en annan patient som jag har fått kontakt med här, känns ganska skönt att slippa sitta helt ensam här, dagarna blir mera uthärdliga då. Men jag orkar inte själv pyssla, men vill ändå ha sällskap, så sitter här med min dator och bloggar, kollar runt på internet å så. När jag och Lollo anser oss färdiga här, så ska vi titta på film. Det vi inte vet är vilken film vi vill se, så får leta runt lite till, se om man kan hitta något intressant p Viaplay.

Nä. Nu ska jag nog gå ut och röka.
Får bloggar mera senare eller nått.

14 maj 2013

Inlagd

Ja, det är det jag är just nu dårå.
Orkar egentligen inte skriva något speciellt om det.
Får se om det blir något mera ingående inlägg om det vid ett senare tillfälle. Skönt att jag får ha min dator här iallafall

10 maj 2013

orkar inget mer snart.

Känner mig så trött hela tiden.
Vet inte vad eller varför eller hur jag ska bli piggare.

Försöker fördriva dagarna med för hög musik och chattande med folk.
Haft en helt ok dag idag ändå, trots allt som hänt.

Fick brev på posten idag. Har fått godkänt att flytta.
Så snart flyttar jag från min tvåa till en etta. Ska bli skönt. Komma bort ifrån denna lägenhet, glömma allt som finns och funnits i denna lya.
Mamma har sagt att hon kan hjälpa mig att måla och tapetsera i den nya lägenheten, så nu har jag faktiskt kunnat börja små titta lite på tapeter och så.
Börjat planera hur jag vill ha möbleringen och vad som behöver köpas till.

Min psykolog ringde för en stund sen och berättade att mobila teamet kommer i helgen och tittar till mig.
Vet inte vad jag ska tycka om det. Det är väl bra antar jag, att dom kommer och tittar till mig. Dom pratade även om att jag kanske ska få nått slags armbands larm, såna som tanter har. När jag känner att jag är på väg in i psykos, eller skurit mig illa, så trycker man på den så kommer det någon ganska snart där efter.
Vet inte om jag vill ha en sån. Känns så fånigt.
Dom bad mig iallafall att fundera på det.

Nu s¨ska jag nog bara slappa med lite tv spel. Nintendo is da shiet

9 maj 2013

Vad vill jag?

Jag orkar ingenting, känner mig så fruktansvärt utmattad psykiskt, och det har även börjat påverka mitt fysiska mående. Känner mig seg, långsam, eller hur man nu ska kalla det.
Kroppen vill inte göra som jag vill.

Har någon vanföreställning/hallis just nu, som jag haft sen igår, och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka den. Om den är verklig eller inte, kan alla se detta eller är det bara jag? Vad innebär den? Är det farligt?

Hallisen farsinerar mig samtidigt som jag blir rädd för den, och jag vet inte vad jag ska göra åt saken heller, jag vet inte hur jag ska få stopp på den.

Jag är just nu något avslappnad, samtidigt som jag känner mig stressad, trots att min dag ändå har varit lugn. Dorina har varit här på besök under dagen och vi satt och babblade och lyssnade på musik.
När hon gått så satte jag mig vid datorn och fick till min förskräckelse läsa ett hemskt blogg inlägg om mig själv i en annan människas blogg, blev otroligt förnärmad och ledsen.
Konfronterade människan och ville ha svar på varför, när det visade sig vara ett hemskt missförstånd, så det är väl ok nu. Antar jag, men jag har blivit ännu mera osäker på var jag har den personen någonstans.
Zascha messade under kvällen och frågade vad jag gjorde, och eftersom att vi både mår dåligt just nu så kunde vi väl joina varandra i samma grop framför en film. Såg en film som heter Stay, väldigt bra film, men udda slut på den, blev lite besviken samtidigt som det gjorde att filmen kändes ännu mera spännande.

Nu är jag iallafall hemma, är trött som bara den, men varken vill eller vågar gå och lägga mig, då nätterna har blivit jobbigast, så jobbiga att jag helst inte vill sova ensam alls. Men jag väljer att göra det ändå, och det för katternas skull.
Jag vill inte vara ensam alls just nu och håller mig därför hemma hos vänner och familj så fort jag får chansen. Och om jag ovanpå detta ska börja sova borta så kommer ju katterna bli väldigt ensamma och det känns väldigt elakt av mig att göra så mot dom.
Så därför försöker jag iallafall så gott det går att vara hemma. Även om det är jobbigt och ångest fyllt.
Hade bara önskat att någon kunde sova här hos mig så jag slipper känna såhär. Men vill på samma gång inte ha någon här hos mig alls. Vill vara ensam, samtidigt som jag vill vara tillsammans med någon.
Vet inte vad jag vill. Vet ingenting.
Skönt att jag ska till psykologen imorgon iallafall, så att jag får prata av mig.
Bara dom inte vill lägg in mig nu, med tanke på att dom pratat om det några gånger i rad nu.

Men vad ska jag göra på psyket? Inget alls egentligen, nästan samma som jag gör hemma, skillnaden är att jag är inlåst och att jag har personal att prata med när jag vill. Men det har jag ju hemma också, fast på telefon eller skype.
Hehe skype ja. Jag är nästan beroende av det. Sitter där nästan hela tiden och pratar med olika människor. Ni får adda om ni vill. Lista ut namnet själva.


8 maj 2013

blod, ångest, och inte veta vad.


Känslan när man "vaknar" på golvet i badrummet, med blod på hela kroppen och över hela golvet, handfatet är mera rött än vitt, och så denna lilla elaka goding prydligt nerlagd vid tvålpumpen. Den känsla är ju bara så härligt underbar. Eller?

Nä. Definitivt inte alls så kul att vakna upp till...

Så nu har man återigen ett bandage på ena armen. Det som var "tur" var väl att just detta blad är flitigt använt sen tidigare och därför jävligt slött, så såren blev inte djupa alls, och därför behöver jag inte sy. Så det är ju iallafall bra.

Det som oroar mig mest är att jag inte har något minne av att jag ska ha skurit mig. Jag kommer inte ihåg det alls.
Jag kan tänka mig att jag gick in i någon annan värld för att jag fick för mycket ångest och därför skar mig själv.
Så nu är jag bara lättat som in i attan att det inte var ett oanvänt blad, för då hade det blivit betydligt mycket värre.

Det är nu jag önskar att jag kunde prata med Jimpa eller nått. Han förstår ju iallafall.
Visst jag kan ju ringa Zascha, Jenji eller mamma. Men just nu är det Jimpa jag vill prata med, även om han är så fruktansvärt klängig av sig.
Men det känns som att jag och han, har förstört den chansen nu. Som att det är försent för att prata. För mig är det inte det. Och jag vet inte hur han känner om det.
Funderar på att avblokera honom på skype, men jag vet inte om jag vågar.

ingen rubrik, blir bra

Långt inlägg. För den som inte orkar läsa allt, så handlar det om, död, relations problem och fina vänner.

Blir så trött. Trött på allt som har med karlar att göra. Man får ständigt höra att det är vi kvinnor som är krävande, men jag tror fan att vi är lika krävande som män.

Jag har gjort slut med Alex, och det har efter omständigheterna gått helt ok, även om jag är arg och irriterad på honom. Han frågar det ofta, "är du arg på mig?" och jag är väl för feg för att svara Ja, jag är arg på dig. Ja, jag är arg på dig, för hur du är, hur du har varit, hur du beter dig mot mig nu. Allt du gör får mig bara att bli förbannat.
Jag vet att det kommer att släppa med tiden, om inte annat så hoppas jag väl på det, att jag ska kunna sluta vara arg, och försonas med honom. Men det känns så långt bort.

Jag har ju även gjort slut med Jimpa. Av flera skäl, både personliga skäl, men även för hur han är som person, när vi var tillsammans, han är en person när jag är vän med honom, men en helt annan när jag är tillsammans med honom.
När jag gjorde slut med honom hade jag hoppats på att det skulle innebära att vi gick tillbaka till vänner. Även om det skulle kännas annorlunda. Men så blev det inte. Jag klarade av den biten, jag klarade att återgå till vän. Men Jimpa, klarade inte det. Han blev klängig, kändes som ett plåster. (även om du säger att du ska sluta läsa min blogg Jimpa, så är jag inte dum, jag vet att du läser iallafall. och jag skriver vad jag vill. OK)
Jag bad honom flera gånger att ta ett steg tillbaka, sluta vara så på, sluta vara så klängig. Jag kunde starta datorn och det tog bara några sekunder innan han ringde på skype, det slutade med att jag loggade in som osynlig, för att slippa den biten, eller satte på stör ej, men satt och pratade med andra kompisar iallafall.
Jimpa kunde även ringa mig mitt i natten, för att säga hur mycket han saknar mig, och att han hoppas på att jag kommer bli kär i honom igen. Men jag svarade flera gånger att jag inte tror att det kommer bli så.
Det ironiska är, att JO, JOOOO, det hade kunnat bli så att jag fick känslor på nytt, men enbart om han inte varit så jävla klängig, man får ju ingen luft.
Jag tänkte på det, om han är så här klängig online, hur är han då IRL om vi blir ett par, är han lika klängig då?
Jag ville inte ta den risken.
Så jag valde att säga upp kontakten helt ist. Det var bäst för både mig och Jimpa tror jag. Han kan inte må bra själv av att göra så. Och jag mår inte bra av att ha det så. Och för att slippa att må sämre, för oss båda, så sa jag upp kontakten. Men dörren står fortfarande öppna, vill han eller jag ha kontakt igen, så kommer jag iallafall höra av mig via mail eller liknande.

Denna helg, har ju som sagt Jenji varit här hemma hos mig, vi fotade, tittade på film och grillade med Zascha. Hade det verkligen jätte mysigt. Ett tag under helgen så stängde jag av mobilen helt, för det plingade och ringde hela tiden, jag stängde till en början av ljudet, men blev tokig iallafall, och stängde ist av den.
När jag morgonen efter startade den igen så kom allt på en gång, så hela mobilen hakade upp sig >.< Jävligt irriterande.

I veckan, så har jag mest varit ensam, samtidigt som jag varit med vänner. Det är skönt att ha sådana vänner. Vänner man kan vara med, men ändå få vara för sig själv. Sitta tillsammans i soffan, prata lite och sen bara vara tysta, för att sen prata igen. Gå undan en stund i rummet, eller gå ut och röka ensam, men på samma gång ha sällskap av dom man älskar. Så jävla glad för att jag har så förstående vänner, hoppas att dom även uppskattar mitt sällskap på samma sätt.
Det behöver jag iof inte fundera på, för jag vet redan att dom tycker samma sak.
Det som är så skönt med mina vänner. Raka puckar, är det något, så säger vi det direkt, och åtgärdar det direkt. Så att vi slipper sura miner. :)

Det jobbigaste denna vecka, är nog inte allt som hänt med relationer. Det är nog att jag valde att avliva en av mina katter, och det känns väldigt tråkigt.
Zascha var super snäll och följde med på den processen och fanns där för mig och Anton (katten).
När vi kom hem, så orkade inte jag någonting, och fick därför sova hemma hos Zascha. Och det är jag otroligt tacksam för, är så glad att jag alltid är välkommen hemma hos henne.

Ikväll, så sa jag till Zascha att jag ville vara ensam, att jag behövde vara för mig själv. Men jag känner redan nu att jag inte kommer klara av det. Men jag kan ju inte fly ifrån mitt eget hem. Jag måste lära mig att vara ensam med mina känslor, för att hantera dom, för att lära mig hur man gör.
Men blir det för jobbigt, så kommer jag nog att söka närhet av någon.

6 maj 2013

Det enda...

Haft en mysig helg, men orkar inte skriva om det alls just nu.

Det enda jag orkar är att vara ensam. Har ingen lust med det sociala idag. Ingen skype, FB, DV eller telefon. Inget alls.
Idag kommer jag vara ensam, med mig själv. För det är det jag behöver.

2 maj 2013

Vem, vad, hur, när?

Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad jag ska göra, jag vet ingenting, allt jag vet, om jag nu vet någonting, är att jag verkligen kan vara ett riktigt jävla svin!
Än en gång har jag smittat människor jag älskar med mitt gift till sjukdomar.

Jag var tillsammans med Alex i sex år, ett ganska kaotiskt och rörigt förhållande, men som trots detta haft många vackra och minnesvärda stunder. Det har varit jobbigt för både mig och Alex, men även för folk runt omkring oss.
Som jag skrev tidigare så kastade jag imprimsip ut honom i helgen som var, ett svårt men ändå rätt beslut av mig, och jag känner mig stark i det även om jag rasade under marken pga det.

I samband med mitt beslut om att göra slut med Alex så kom en ny vacker man in i mitt liv, Jimpis, eller Bumbi, som jag kallar honom, vi pratade intensivt i flera månader, och när jag tillslut bestämde mig för att göra slut med Alex så upptäckte jag att jag fått känslor för Bumbi, jag var kär, och jag kan nästan säga olyckligt kär, för jag visste knappt själv vad jag ville.
Det kändes så jävla rätt när han skulle komma hit i måndags, hur fint vi skulle ha de tillsammans, och den känslan försvann  eller förändrades i samband med att jag träffade honom IRL igen. Jag insåg att det inte längre var kärlek jag kände, det kändes så ofrivilligt fel.

Det ena ledde till det andra, ångesten byggdes upp och jag visste inte vad jag skulle ta mg till eller göra, jag kände och känner mig så förvirrad.
Jag tog ett svårt och motvilligt beslut att skicka hem Bumbi redan en dag efter, han kom på måndagen och fick åka hem på tisdagen, en visit på lite drygt 24 timmar, ett förhållande på nästan sex dagar.
Även om det var ett kort förhållande, det kortaste jag någonsin har haft i hela mitt liv, så är det ett av dom finaste förhållanden jag någonsin har haft, och jag känner mig så dum som gjort slut, samtidigt som jag är medveten om att det var nödvändigt, för att det hade inte fungerat för min del, mina känslor kommer inte att återgå till kärlek i morgon. Kanske, bara kanske om något år, men jag tror inte det.

Jag sitter nu i min något tomma ekande lägenhet och lyssnar på för hög musik, sjunger med som någon full karaoke idiot och gråter mellan raderna, rasar ihop på golvet i en stor massa av ångest, innan jag fattar tag i dansens händer, tjoar, dansar, och mår bra, för att åter rasa ihop av ren utmattning.

Jag är utmattad. Psykiskt trött, slutkörd.

Jag har många runt mig som stöttar mig just nu, men trots detta så känner jag mig så ensam. Trots att psykiatrin har valt att ha två till tre samtal i veckan ist för ett, så känner jag mig ensam och förvirrad. Trots... Detta trots detta... Tom, ensam, förvirrad, som ett svart hål.

Jag ska ta mig upp även denna gång, jag ska. Men ja vet inte hur och när, eller var. Jag vet ingenting. Samtidigt som jag vet massor.
Som en ordbok, den har massa ord, den vet vad allt betyder, men den vet inte hur man förklarar på ett försåtligt sätt, den blir förvirrad ch känner sig mera tom, en rik.

30 april 2013

Hjälp mig! Låt mig vara! Men... hjälp mig.

Hjälp mig!
Jag rasar.

Hjälp mig!
Jag försvinner.

Hjälp mig!
Jag går sönder.

HJÄLP MIG!
För fan! hjälp mig!

Är så glad att min familj finns för mig nu!
Nu när jag går sönder. Mitt skal av styrka gick i kras idag.
Mitt skal av styrka, har knäcks och spruckit.

Jag faller, snabbt och långsamt.
Jag går på linbana, utan säkerhetslina. Shit! Jag faller lite till vänster.
Nej, jag faller mot höger. Pustar ut, jag har balansen. Eller?

Jag vill inte detta mera.
Jag orkar inte mera.

Men jag ska vara stark. Försöka vara stark. Även om jag behöver 50 redbull för att orka. Även om jag behöver massa protein för att bygga styrka.
Så ska jag vara stark, även denna gång ska jag vara stark, även om jag är ensam, även om jag är i en massa av hjälpande händer.

Jag blir så rädd.
Rädd för mig själv, rädd för rösterna, rädd för skuggan, rädd för min osäkerhet, rädd för mig själv.

Hjälp mig!
Hjälp mig!
LÅT MIG VARA!
Men jag viskar ändå, hjälp mig.

28 april 2013

vad är det som händer egentligen?

Hela denna helg har varit kaotisk, även om helgen inte är slut ännu, så lugnar den sakta ner sig. Men jag får nog ändra mitt ordval i början. Dom senaste två veckorna har varit kaotiska.
Jag och Alex har gjort slut, eller snarare, jag har gjort slut med Alex. Anledningen frågar många mig, och jag svarar tillbaka att det är många bäckar små.
Jag har gått och tänkt på detta i ett år, ska jag eller ska jag inte. Och nu valde jag det, jag valde att göra slut med Alex, och det har varit ett bra val, och jag är glad att jag har gjort det, det känns rätt.
Dom senaste två veckorna har Alex bettet sig som skit, skrikigt och bettet sig riktigt illa, och jag vet inte längre vem han är. För så som han har bettet sig, så undrar jag vem jag egentligen har varit tillsammans med i sex år. För den Alex som jag sett i två veckor, det är inte samma Alex som jag varit tillsammans med.
Han han ringa och skälla ut mig i telefonen, och nästa samtal så ringer ha och ber om ursäkt för hur kan skällt ut mig, och nästa samtal, skäller han ut mig igen.

Denna vecka som har varit så har jag inte velat ha Alex hemma, så han har fått sova borta. Och i torsdags så började jag och en kompis att packa ALLA han saker, och jag kan säga att det var mycket saker! Jag har bilder på det packade i kameran, kan lägga in det i ett senare inlägg om jag vågar, känns elak att hänga ut Alex på det viset.
Jaja, igår lördag, så fick jag hjälp av mamma och en kompis till mamma att packa ut allt, eller nej, lyfta ut allt ifrån lägenheten och ställa det på framsidan. Det tog mer än en timme att göra det, och vi var trött efter.
När Alex och hans kompis skulle komma med bil och släp för att hämta sakerna så blev jag så stressad och bokstavligen rädd, så jag fick följa med mammas kompis hem till henne, som bor i närheten och sitta med henne där, medan mamma tog hand om Alex, sa vad som gällde ect.
Kände mig jätte elak mot mamma, som gav henne min skit, att hon fick ta över mitt jobb, när det till en början var så att hon skulle komma som moraliskt stöd när Alex väl kommer. Men jag klarade inte detta. Men jag vet att jag inte behöver känns så, att mamma inte tyckte att det var jobbigt.
När Alex hade fått gå sin runt tur i en dammig och ekande lägenhet så stängde mamma dörren och låste, lämnade Alex med alla saker, och kom till oss.
Vi pratade en stund och gick sen hem till mamma ist.
Där hemma så åt vi en liten lunch och satt och pratade en stund. Jag kom på att jag ville ha cola, men glömt min plånbok hemma i lägenheten, så mamma bjöd på det, hon gick och handlade det till mig, medan jag väntade hemma hos henne. När hon kom tillbaka så gick vi snabbt hem till mig och packade en väska med lite saker till mig, som jag skulle behöva för att kunna sova hemma hos henne.
Jag ville inte sova ensam hemma hos mig, med allt dam och alla känslor.

Nu är det som sagt Söndag, jag vaknade som vanligt för tidigt, och sitter nu i min syster rum, medan mamma och min andra syster ligger och snossar.
När dom har vaknat så kommer vi nog att ta det lilla lugna, och när vi känner oss redan (vet inte om min syster följer med) så ska vi gå hem till mig, och jag ska då få hjälp att städa ur lägenheten och försöka ställa i ordning möblemang, så lite sällskap.
Det känns sköt att veta att jag inte är ensam, att jag har så många människor runt omkring mig, som hjälper mig när det blir jobbigt, eller när min värld vänds upp och ner.
Jag skämtar ofta om att jag har asperger då och då, "nu får jag asperger igen" för det finns stunder då jag verkligen inte kan tänka klart, och jag är då glad över att jag har så mycket människor runt omkring mig som förstår.

På måndag kommer iallafall kuligheter! :D
För Jimpis! Kommer hem till mig! Gud vad mysigt det ska bli!
Påtal om det, jag har nog helt glömt att berätta att jag har gått och kärat ner mig i Jimpis, eller Bumbi som jag kallas honom, jag vet att han inte gillar när jag gör det, men det skiter jag i, för han är min lilla Bumbi björn! :D <3 p="">
Nu så ska jag nog gå ut och röka, vänta på att min familj vaknar till liv, och sen bara njuta av dagen.

Förlåt för ett gigantiskt inlägg, men men, så är det ibland :D

15 april 2013

Det ÄR inte sant! Eller?

Jag känner mig svag rent psykiskt.
Allt som jag kan missuppfatta missuppfattar jag fullkomligt.
En normal jag mår bra dag hade jag inte gjort det.
Rösterna letar tecken på att jag är ensam. Att jag bara har mig själv.
Så fort en situation uppstår som dom kan poka mig på om, så blir jag ledsen. Jag mår så skit just nu att allt dom säger imprimsip är sant.

Svarar inte Jimpis på skype så är det inte för att han sover, nej det är för att han inte vill vara min vän.
Kan inte Dorina ses, så är det inte för att hon är upptagen, det är för att hon hittar på ursäkter för att inte träffa mig.
Svarar inte Jenji i telefon så är det inte för att hon inte hörde, det är för att hon har brutit banden.
Svarar inte Alex så är det inte för att han jobbar, det är för att han ignorerar mig.
Svarar inte mamma, så är det inte för att hon är upptagen, det är för att hon inte vill ha mig som sin dotter.

Ja ni hör ju hur fånigt det låter.
Jag försöker intala mig att det inte är sant, att det bara är mina nojor, att det inte stämmer.
Men rösterna lyckas pränta in sten hårt att det är så här det är. Att dom inte vill vara med mig, att dom inte vill veta av mig.
Och jag förstår någonstans där inne att det bara är nojjor, att det inte är sant.

Men jag är för nedgången för att hålla det uppe, för att hålla förståndet uppe.
Jag lyssnar mer än vad jag vill på rösterna, och fasar för att det dom säger är sant.
Fan jag orkar inte mer nu!

Idiotisk destruktivitet


Då har man än en gång skurit av en bit av en muskel, denna gång i över armen, resultatet är att jag inte kan använda armen fullt ut. Kan inte vika ut armen, jag tappar saker när jag håller i dom, när jag skriver så bli bokstäverna krokiga och på tangenterna trycker jag på fel knapparna.....

Känner mig lagom intelligent...



Ovanpå detta så har man lyckats få sig en infektion i såret på smalbenet, geggar och luktar illa. Försöker hålla det rent, genom att tvätta det ofta, och hålla det luftigt.
Alex tycker att jag ska gå till vårdcentralen med benet. Och även med armen eftersom att enligt honom så behöver det sys. Jag är ju lite konstig och tycker att såren inte är så farliga, men när jag tittade på det imorse så förstår jag nu vad Alex menar, det behöver garanterat sys. Men jag orkar inte.
Jag orkar inte bli stamkund på vårdcentralen...

Visst ser det mysigt ut ;)

13 april 2013

Det finns ordning i kaos

Kaoset ifrån igår är idag betydligt mycket lugnare.

Jag har haft många djupa samtal hela dagen och känner mig trött rent psykiskt. Men betydligt mycket piggare än igår. Jag är glad att jag har så många runt om kring mig som backar upp och stöttar mig när min vardag blir jobbig.

Jag har nu förstått att detta är nog det bästa valet för mig, och har börjat infinna mig i det. Jag känner mig klokare nu och mera mogen i min handling.
Jag ser nästan fram emot den nya starten som är på ingång. Exakt när den träder i kraft är ännu oklart. Och jag är glad över att jag inte är ensam i detta.

Jag vet att jag talar i gåtor, men ni som känner mig och har pratat med mig vet vad detta handlar om, och jag ber er att fortsätta hålla det hemligt. Jag vill själv vara den som går ut med informationen när jag och dom inblandade känner oss redo.

12 april 2013

kaos kaos kaos

Kaos, är det rätta ordet just nu.

11 april 2013

Home terapi

Jag mår något bättre idag och igår, men humöret svajar likt en flagga i vinden. Har redan hunnit med två psykoser och en jävla massa hallisar. Gråt attacker och manier.

Idag så kör jag lite home terapi. Jag försöker att hålla mig själv sysselsatt ihop om att inte bracka ihop totalt.
Började morgonen med att inte kunna öppna ögonen för att jag var för trött. När jag väl lyckats ta mig upp ur sängen och gråtit färdigt efter dagens första dos av ångest så satte jag mig vid datan i hopp om att få lite stöd av någon som var online på skype. Men alla var offline. När en människa tillslut loggade in så verkade det inte som att det var läge att spy ut mina tankar. Väntade ist in att Jimpis skulle logga in, men detta hände ju såklart inte.
Så för att komma på andra tankar så fortsatte jag projekt rensa vinden. Det tog sin lilla tid, och jag är ironiskt nog fortfarande inte klar. Längst vägen var jag tvungen att sätta mig ner på golvet ett flertal gånger och bara låta ångesten komma och försvinna för att kunna fortsätta.
I längden så förstod jag att detta inte kommer att kunna gå, så jag var tvungen att gå ner i lyan och ta stesolid, la mig på soffan och pustade ut en halvtimme, och fortsatte sedan rensningen.
Gick fem vändor till kontainern som står på parkeringen ca 200m bort. Suck och stöd, slit och släng.
När jag skulle kasta div saker över kanten så tappade jag ett flertal gånger objektet i ansiktet, så känner mig nu lagom blåslagen... hehe....

Jaja..... Nu får jag väl ge mig själv en uppmuntrande klapp på axeln och säga, well done Carro.

Här får ni en bild, på det jag lyckats rensa ut nu. Kan ju som sagt säga att det är lika mycke kvar.

9 april 2013

Inget nytt på västfronten

Måendet idag har pendlat likt en berg och dalbana på Gröna lund. Från timme till timme. Ena stunden glad, andra ledsen. Inte ens jag själv hinner med i svängarna.

Benet är omlindat och färdigt för natten, självskadan igår som måste tas omhand om. Jimpa, var schysst som var med på skype när det hände, messade Alex och berättade vad som hänt. Kände mig till en början förbannat, som att Jimpa hade förrått mig. Men nu när det är ny dag, så förstår jag att så var ju inte fallet. Nu är jag glad att han larmade.

Boeendestödjarna har varit här idag. Båda två, trots att jag egentligen bara har en. Dom är oroliga för mitt mående. Känns skönt att ha så mycket professionell personal runt omkring mig. Som kan hjälpa och stötta när det väl gäller.

Just nu, i denna skrivande stund så mår jag bra, men känner mig lagom dum som åter igen har glömt att ta min medicin för kvällen, så jag lär väl sova taskigt i natt....

Imorgon är nog ännu en latar dag. Jag vågar inte ge mig på för utmanande uppgifter när psyket är så rackligt. Vill inte utmana det. Kommer nog att ha sällskap en stund iallafall av Jimpa på skype, på eftermiddagen har jag för mig att han skulle iväg. Tråkigt, men jaja. Han kommer ju tillbaka.

När nu sitter Alex och suckar, tror han vill snossa nu.

Inte en dag för ömtåliga fjärilar

Jag vet inte längre vem jag är, eller snarare, vem är jag imorgon? Nästa år? Finns jag då?

Idag mår jag något bättre än vad jag gjorde igår, men jag känner redan nu, en timme efter uppvaknandet, att jag börjar dala igen.

"jag orkar inte en till depression nu" -jag
"tror du jag orkar det då?" -alex

Mår dåligt av att höra hans ord eka i huvudet. Både jag och Alex vet mycket väl om att jag inte kan rå för mitt psyke. Men det märks allt mer tydligt hur mycket mitt mående egentligen påverkar världen runt om.
Hörde Alex prata med sin chef igår, hörde över honom. Blev ledsen att mitt psyke inte bara påverkar mig, utan även hans jobb. ".....jag kan inte garantera att jag kan göra det.... jag måste reservera mig för hur Carro mår.....ja hon har börjat må dåligt igen.....jag gör mitt bästa för att...."

ja..... Vad ska jag säga. Jag blir bara påmind om när jag var tonåring och bodde hemma. Hur mammas arbete blev gravt påverkat av mitt mående, hur hela familjen blev det. Nu har jag flyttat hemifrån, och mitt mående har slutat påverka mammas jobb, det påverkar iallafall inte i samma grad som för ett par år sen. Det jobbiga är att det har förflyttat sig till Alex jobb.
Som en sjukdom, som en smitta, sprider dig sen, förflyttar sig mellan olika offer.
Jag känner mig som ett gift, eller nej, JAG känner mig inte som ett gift, det känns som att jag är en behållare åt en gift, en slav, ett offer.


Klockan är snart 9, och min boeendestödjare kommer då. Jag vet inte ens om jag orkar med det.
Jag orkade knappt gå upp ur sängen i morse.
Vill bara ringa till mamma, be henne komma hem till henne, få ligga i hennes soffa och dricka te, ha mamma som sällskap, tryggheten.
Alex är även han min trygghet. Men det finns inget som kan så sin egna mamma.
(Nu finns det ju dom som inte har en mor eller far, men dom har ju oftast en annan figur som representerar trygghet, en kompis, moster eller liknande)

Nu ska jag nog gå ut och röka. Försöka ta mig i kragen, försöka orka med ännu en dag.

8 april 2013

Varnings klockorna ringer

Känner hur deppis perioden är påväg, och jag orkar inte en till neråt period. Jag har ju precis fått börja må bra, och så nu detta igen. Jag orkar fan inte!

Jag må inte vara deppig just nu, fat jo, det är jag nog, eller?
Om jag får besök eller går hem till någon så gör jag som jag brukar, slänger på mig masken "jag mår bra". Men när jag är hemma, så känner jag deppisen precis som att en annan människa skulle känna att dom nog kommer att bli förkylda. Samma typ av känsla. Fattar ni vad jag menar?

Imorse var det verkligen som skrivet på ett kontrakt. När jag vaknade så var det nästan så. "jaha, nu är jag visst deppig snart igen". Igår hade jag det bara på känn, samma sak förra veckan, jag hade det bara på känn, men imorse var det som bekräftat, känslan jag hade var visst på riktigt.
Frågan nu är hur lång tid det tar innan den bryter ut helt och hållet. Nu känner jag mig bara nedstämd. Och den känslan kan jag utan och innantill. Jag vet vad nedstämd är för mig nu.

Jaja, nu börjar projekt "laga mitt måeende innan det är försent"
Vilket innebär allt vad "ångesthantering" är... Nu blir det att göra allt jag kan för att hålla mig uppe så länge som möjligt, och med det kanske även kunna stoppa det helt och hållet.


Fan, fan fan. FAAAAN!!!!

3 april 2013

Finbesök från Lindesberg (örebro)

Denna vecka har jag Jimpa här i Stockholm! Lovley!!!!

Haft as kul denna vecka! Hunnit spela biljard, kolla på högvakten i Gamla stan och spelat div brädspel! Och ovanpå allt detta så har man även hunnit träffa finaste Doddan! :D

Haft som sagt super kul, även om mitt morgon humör inte är att hänga i julgranen :P
Imorgon blir det kanske mindre kul för Jimpa eftersom att jag ska på psykmöte, han ville följa med även om han bara kommer att få sitta i väntrummet i ca 1 timme... Jag sa att han får vara hemma så länge om han vill, men nope :P ^^ Fina Jimpa, han är så snäll! <3 p="">

Just nu sitter vi och tyittar på semifinalen i Hokey, Linköping mot skellefteå, just nu står det 0-0, jaja, hoppas att SAIK vinner :P Såklart ;) Tittar aldrig på sport annars för att jag blir så uppspelt, och det är inte positivt om man säger så.... Jag blir snarare mer åt det aggressiva hållet. Jaja, någongång ibland är väl ok, Jimpa ville se den så okej då :P ^^

Alex är inte hemma just nu, han är ute och går med en kompis, lär väl inte vara hemma än på ett par timmar. Det brukar ta ett tag, och för en stund sen ringde han och sa att han och denne ska åka och titta på dennes nya ponny, någon mil längre ut på ön. Jaja Hoppas att den är fin ^^

Nu har jag inte så mycket mer att skriva om detta, har annat att skriva, men det tar jag en annan dag, för det är inte relaterat till dagen :)

Här kommer ett urval av bilder ifrån veckan, även om den inte är slut riktigt än :)










31 mars 2013

Gör ditt eget plockepinn


Gör ditt egna plockepinn!!


Du behöver:
* 41 st Grillpinnar
* Någon slags färg, inte vattenfärg dock. 
Färg kan vara tex akryl färg, vattenfast penna eller nagellack.
*En tång som du kan knipsa av pinnarna med.
*Något att mäta med, en linjal, måttband ect.
*En kartong, tex mjölkpaket.
*Något vasst att göra små hål i kartongen med tex en gammal bläckpenna, eller en syl.
* Engångsnagelfilar, det är lättast, men det går bra med vanligt sandpapper också.
*något att vässa med, en mora kniv. Jag tog en gammal sketen pennvässare som skulle kastas.
*och en skolpenna.


Gör så här:
Plocka ut 41 grillpinnar, se till att ha några extra ifall att någon går sönder när du pysslar. eller om det är någon som inte enligt dig är rund nog.
Och mät ALLA pinnar så att dom från den spetsiga sidan blir 20 centimeter långa, markera med pennan där. 
När du gjort detta, så knipsar du av dom på markeringen, jag tog en avbitartong. En säckatör eller en gammal sax du inte är rädd om går bra..
Nu ska du göra ändan spetsig, jag vässade försiktigt med pennvässare, du kan även tälja, men kom ihåg att ALLTID tälja ifrån kroppen.
När alla är spetsiga ska du fila dom så att dom blir lite lena och jämna i spetsen.

Nu är vi nästan klara!
Nu ska du markera med pennan ränder på pinnarna. Du kan även vara "lat" och måla alla pinnar helfärgade, jag valde ränder för att om jag spelar om ett år så kommer jag ha glömt vad varje färg har för poäng, så jag målade en rand för varje poäng.

Så här mätte jag var ränderna ska sitta.
Lägg pinnen på ett linjerat block, så att pinnens ändar ligger mot varsin rand.


Nu kan du markera på varje pinne med en penna.

15 pinnar ska ha 3 ränder rosa/röd
15 pinnar ska ha 2 ränder grön
5 pinnar ska ha 5 ränder blå
5 pinnar ska ha 10 ränder gul
1 pinne ska ha 20 ränder svart

Att jag valde dessa färger till pinnarnas poäng värde var för att det köpa spelet plockepinn har dessa färger och poäng, och spelar jag med en kompis som har helfärgade pinnar så kommer jag ändå ihåg värdet på pinnarnas färger.

Nu behöver du kartongen.
Ta en linjal och gör ett random rutmönster på kartongen med en penna, ta sedan en vattenfast penna och gör en prick där sträcken möts. 
Gör nu ett litet hål i varje prick, med tex en gammal bläckpenna du inte är rädd om, eller en syl, en spik en grövre nål ect. Alt spetsen på en sax, tex nagelsax.
(pricken är bra att ha för då ser du lättare var du ska placera pinnarna)

Nu är det dags att måla :D
Det gäller att vara stadig på handen så att ränderna blir jämna.
Om du inte är det så kan du sätta masktejp där det inte ska vara färg, och måla, och sedan ta bort tejpen.
Den svarta pinnen målade jag med svart sprit penna, det var lättast.
De rosa pinnarna målade jag med nagellack, för jag ville ha neon rosa :P
De gröna pinnarna ville jag också ha i neon, då tog jag en klick med gul färg (akryl) och en liiiiten klick med grön och blandade detta tills jag fick den nyans jag ville ha.

När du har målat pinnen sticker du ner den i hålet på kartongen så att den får torka.


När alla pinnar är målade plockar du så klart undan allt pyssel, så att det är städat :P
När pinnarna är torra (med akryl färg tar det max 10 minuter) så spelar du eller väntar till i morgon, när du inte använder dom kan du ta en hårsnodd så att pinnarna sitter tillsammans. :D


Hur spelar man?

Det som är bra är att du kan spela med dig själv, men det är såklart roligare om ni är flera.

Gör så här:

Ta alla pinnar i båda händerna och släpp taget så att dom ramlar ut på bordet/golvet helt random.
Plocka nu försiktigt en pinne åt gången, UTAN att dom andra pinnarna rör sig.
Den svarta pinnen är den ENDA pinnen som du på peta med. Hjälp pinnen. 

Om pinnarna rör på sig så får du inte ta pinnen som orsakade rörelsen. Räkna nu ihop poängen, och sedan är det nästa persons tur.
När alla har spelat så är det personen med högst antal poäng som van.

Jag brukar köra, att om pinnen rör sig på grund av att man råkade andas på dom så är det ok, men om det är tröjärmen eller liknande så är det inte ok.
Om den andra spelaren ser att det rörde sig men du själv missade detta så är det ändå över. Den andra spelaren måste dock kunna säga vilken pinne som röde på sig.


Lycka till!!!

Kommentera gärna om ni har pysslat ihop ett, och om ni har tips på hur man kan göra pysslet lättare! :D

22 mars 2013

ingenting alls.

Mår bra. Fortfarande :P Det är ju bra :P

Häner mycket just nu, samtidning som det inte händer någonting. Har fullt upp med div, möten och hushållsgöromål. Tar mer tid än vad jag vill veta. Men jag är stolt att jag gör det iallafall, även om viljan inte alltid finns där.

Imorgon är det Earth houor, och den "firas" hemma hos Jenji, så det blir trevligt ^^

Jag har egentligen inte så mycket mer att säga just nu :)

Ni får ha en toppen helg :D

16 mars 2013

Hur är det egentligen?

Det är en fråga som jag ställer mig själv dagligen och som jag får dagligen, och oftast så vet jag knappt vad jag vill eller ska svara. För hur är det egentligen? hur mår jag egentligen? Är jag glad eller ledsen just nu?

Det jag kan säga är att det pendlar från timme till timme, men för det mesta så är det bra. stabilt. ok.
Det som är jobbigt är när humöret eller måendet väl dalar, för när det gör det, så gör det de ordentligt. Jag sjunker långt ner till botten, men tar mig för närvarande ändå mig ganska snabbt upp igen. Men när jag är där nere, så har jag bara konstant ångest och skadar mig själv som om det vore en del av vardagens schema.
Jag skadade mig för inte så länge sen, och gick till läkaren med detta, och har under några dagar upptäckt hur detta sår verkar sava lite mer än det brukar eller borde göra, så jag och Alex öppnade plåstret för att ta oss en titt, och det såg inte trevligt ut.
Vi gjorde rent det så gott det gick, och la nytt förband, och nu några timmar senare så har det börjat bli en gulaktiv färg på plåstret. Ja, vi får se hur detta slutar. Det värsta och mest osannolika är ju om jag skulle få kallbrand >.< Men det tror jag inte händer. Men man ska aldrig säga aldrig,. för då händer det...

Jag har ju som sagt mått ok dom senaste veckorna, med mycket planerat på schemat, olika utflykter som jag försöker "passa" på att göra nu när jag mår bra, för känner jag mina perioder rätt så kommer det en ny neråt period snart och då vill jag passa på att leva medan jag har chansen. Jag har ju bland annat en ny kamera, som jag brukar fota med när jag vill orkar och kan. Just nu blir det mest natur foton, dels för att jag lär mig kameran och dels för att jag tycker att det är kul.
Jag har även fått boeendestöd två gånger i veckan, och vi brukar för det mesta ägna oss åt hushållsgöromål. Det tar sin lilla tid, då jag kommit in i en dålig vana att inte hålla det städat efter mig. Så det blir snabbt kaos här hemma, och så har jag svårt att förmå mig att göra dom mest simpla sakerna som att gå ut med soporna eller duscha... Så detta hjälper dom till med.

Idag har jag och Alex haft en mys dag, tittat på film, små städat lite, promenerat och fotat, och pysslat om varandra. Så nu mår jag bra :) Middagen står i ugnen, vi är riktigt lata idag så det blir bara pommes med bea. Tanken från början var wook, men vi pallar inte :P

Imorgon blir jag nog ensam hemma några timmar, så då blir det nog ensam slappar dag. Ska försöka få tag i en vän, som jag inte pratat med på nästan två år. Har letat som en dåre efter dennes nummer men hittar det inte. Nu har jag iaf detta, och hoppas att det är rätt, ska prova att ringa i morgon.

Nu ska jag äta middag.
Hare gött.

Här kommer en smått vidrig bild på plåstret.


14 mars 2013

bildbomd






12 mars 2013

Avskuren muskel

Känner mig klumpig, värdelös, och egoistisk.

Även om jag var ärlig mot min sambo, min make, mitt allt, berättade som det var, sa vad som hänt, och varför. Så känner jag mig så elak och hemsk.
Det hände på grund av aggression. Ilska mot kommunen och deras djävulskap. Det berodde på ångesten som byggdes upp, besvikelsen på hur man blir hanterad.

Men det känns ändå så onödigt, varför var jag tvungen att göra såhär. Jag hade lika gärna kunnat kasta stenar i skogen, men valde ändå trots detta att skära mig.

Vårdcentralen gjorde bedömningen att jag skurit av en del av muskeln, och att det är därför som jag delvis tappat känseln i handen. Och att smärtan i från såret går från handen upp till mitten av överarmen.

Känner mig så onödig. Varför gjorde jag så här.....


Tack Jimpa för att du var närvarande över skype när det hände, <3 span="">

allt och inget.

Ja. Livet lever vidare, oavsett om jag hänger med eller inte. Haft fullt upp i två veckor, med både telefonsamtal, möten och kompisar. Känner mig trött. Utmattad.

Igår så skulle vi ha middag hemma hos oss med två kompisar, och på vägen hem ifrån affären så fick jag självklart en psykos... Underbart. Eller inte. Har inga direkta minnen av vad som hände. Minns bara att jag kände mig trött och lite yr i huvudet, och i nästa stund vaknar jag i sängen. Så det är en lång lucka där emellan på några timmar. Hatar när det händer, tycker att det är pinsamt. Kompisarna hade inga problem med det. Men det kan omöjligt vara kul. En av kompisarna tog hand om mig eller a, mitt andra jag. Lekte å så. Men ändå. Det är pinsamt.

Mitt Internet är fucked up. Har Internet till telefonen och till Alex dator, men inte till min. Lyckades få det att funka tillslut genom att koppla in nätverkskabeln. Men den vill inte jag ha i hela tiden, så vette fan vad som är på tok... Lär väl behöva ringa till någon data kunnig kompis igen... suck...

I onsdags så sov jag över hemma hos Dorina. Vi satt mest och snackade, och knapprade runt på Internet  Det var kul. Hade trevligt ^^
På torsdagen var jag på åter besök på Stockholms heart center. Dom gjorde ett ultraljud på mitt hjärta, jag fotade det och spelade in en kort film i mobilen på hjärtat när det står. Älskar kroppen, vill veta allt om den. hehe. Läkaren tyckte att det var kul. "det är inte så många som är intresserade så det är kul när det kommer sådana som dig som vill veta"
Jag fick iallafall blodtrycks medicin, för att min blodtryck var as högt! Jaja, hoppas att jag slipper äta det resten av livet eller vad man ska säga.

Idag hade jag tänkt att gå ut och fota lite, men det blev aldrig av. Jag fastnade i min korsordstidning ist. Och nu är det mörkt ute. Så bilderna lär inte bli särskilt bra och sen vill jag inte vara ute ensam när det är mörkt... synd... Jaja. Jag får väl fota i morgon ist. Funderar på att följa med Alex och Robin ut till skjut-banan i morgon. Då kan jag ju fota där :)

Nu har jag inget mer att skriva.... Får skriva mera en annan dag ist. när jag kommer på vad jag vill ha ner.
Här kommer iaf lite bilder från min nya kamera :)

Update. Lyckades inte få in en enda bild, ska köpa en minnesläsare i helgen, så ni får dom då :)

Ha det gott :)


27 februari 2013

självskada





har börjat med en my typ av destruktiv handling.
pilla på nagelbanden. dra bort små flärpar med pincett. kan sitta i timma, och fortsätter trots att det gör ont eller blöder.
har hållt på med detta i snart en månad och kan inte sluta.
Alex har gömt pincetterna men jag har snattat en ny, för att jag inte hade pengar. >.<

Detta är ingenting mot hur dom brukar se ut. Har läkt ganska bra på några dagar, antagligen för att jag försöker smörja in händerna så att det inte blir lika många flärpar att pilla på. Men iallafall. Vill inte hålla på med det, men kan inte låta bli.

Är det någon annan med samma eller liknande problem, och isf hur slutade ni eller hanterade det?

Om någon har något tips så snälla! Jag tar emot vad som helst!
Där emot kommer jag inte att göra mig av med pincetten. div kasta den. Jag kan gömma den ect, men risken är att jag tar eller köper en ny, och om jag inte gör det så kommer jag komma på något annat, som tänger, nålar eller knivar... >.<

18 februari 2013

glutenintolerans, fortsättningen. Del ett av ?

Steg ett i utredningen är avklarad. Idag var jag och tog blodprovet, som gick ganska bra under omständigheterna, med tanke på min sprutfobi, sköterskan tog det lugnt, och jag märkte knappt av att hon stack in nålen ect.

Nu är det bara att vänta på provsvaret om det, och visar det sig att jag har tecken på allergi så är det nästa steg, som är gastroskopi, som jag inte alls ser fram emot, men vem gör väl egentligen det? Frågade om man får bli nedsövd inför detta, men han sa att man inte brukar söva ner för sådant... Typiskt, hehe. Jaja, det går nog bra. Hoppas att mamma eller någon isf kan följa med på det, så jag slipper karolinska sjukhuset ensam. Blir bara jätte stressad inför sådant...

Efter dagen så är jag nu helt slut, och kommer nog att sova gott i natt.

16 februari 2013

gluten intolerans...

Ska snart påbörja en utredning för glutenintolerans... Känns mindre roligt må jag säga...
Dels alla stegen i utredningen, men mest för svaret.
Jag blir lycklig om jag inte är glutenintolerant, ännu en allergi orkar jag inte med, så mycket jag redan inte tål.

Men om jag är det så blir jag ledsen och sur. För det innebär att jag aldrig mer kommer att kunna äta gluten >.<

12 februari 2013

allt och absolut inget...

Jag vet att jag inte bloggar så mycket just nu, och ärligt så vet jag knappt vad jag ska skriva. Det händer så mycket men ändå så lite här hos mig. Livet flyter på trots div motgångar. Står just nu i en korsning med massa olika vägar att välja på. Och jag vet inte vilken jag ska ta, för varje väg som jag inte tar så förlorar jag något viktigt och det vill jag inte, så just nu har jag kört fast. Jag vet inte vad jag ska ta vägen. En karta vore inte fel.

Idag mår jag både psykiskt och fysiskt dåligt, är utmattad på båda fronterna. Har mycket problem med självskador, deppisar och manier, och ovanpå det så fick jag maginfluensan i natt.
Har fått "nya" mediciner av psyk, så mitt humör har äntligen börjat stadga sig. Även om det är vingligt på linbanan så har jag nu en säkerhetslina på mig.

Jag har inte så mycket mer att säga just nu. Egentligen vill jag vräka ur mig allt här. Men då jag har gjort det så har jag fått det tillbaka som ett knytnävsslag i ansiktet mest i from av kommentarer men ännu flera mail. Jag vet inte om det är samma person som skriver dessa saker eller om det är olika personer. Orkar inte bli sparkad på just nu, så jag håller det för mig själv.
Och inte nog med det så är det femte gången nu som någon försökt att hacka mitt mailkonto. Vet inte vad jag ska göra. Byter lösenord varje dag nu för tiden. Är så trött på detta. Vad tror dom att dom ska hitta? Har även fått meddelande om att någon skapat ett mailkonto på en hemsida i mitt namn, samt ett konto på en aktionssida. Förstår inte poängen. Och inte nog med detta så har jaa hittat en person som skapat en identisk blogg med mig, snott bilder från bdb och bloggen och använder det i den bloggen. Har kontaktat hemsidan om detta, men inte fått ett svar, så nu vet jag inte mer vad jag ska eller kan göra åt detta...

Som sagt. Så är jag väldigt trött på allt....

1 februari 2013

böcker med psykiska diagnoser

Här är några böcker som jag har läst, som har psykiska diagnoser som inriktning.


Ludenben handlar om anorexia, och självskadebeteende- biografi

decembergatans hungriga andar- bok om anorexia roman

Jag vill ha ett liv- AD/HD och knepiga familjesituationer roman
kanske ett liv- (fortsättningen på jag vill ha ett liv)

Vansinnet- bipolärt syndrom-självbiografi

Veronica bestämmer sig för att dö- roman

Hungerflickan- anorexia, bulimi, hetsätning, mobbning-roman

En dåre fri- schizofreni-roman/biografi, ni fattar när ni läser den.

inte som andra döttrar-biografi

stressade tjejer-anorexia, bulimi- roman (ungdomsbok)

ingen ingenstans- autism- biografi

sankta psyko- psykiatri institut- roman/thriller

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag- olycklig kärlek och sexuel destruktivitet- roman

slutstation rättpsyk- felbehandlade självskade tjejer- faktabok (men även en hel del intervjuver med tjejerna och familj)

Fri från bulimi- självbiografi

Ingen dans på rosor-självbiografi

Ansiktet bakom masken- borderline- självbiografi

fjärilen i glaskupan- biografi

Ett bipolärt hjärta- biografi

Rigora och jag- självdestruktivitet- roman (jävligt bra!)

Kårnulf was here- droger, destruktivitet- roman

Fråga alice- droger, destruktivitet, sexmissbruk- publicerad dagbok, då alice är död.

Girl interrupted/stulna år- borderline- biografi

Zebraflickan- anorexi, borderline-biografi

Vingklippt ängel-schizofreni, destruktivitet, droger- biografi
Känn pulsen slå (uppföljare)

Bulimi bibeln- självhjälpsbok

För att överleva-självhjälpsbok

En överlevnads guide för personer med asperger- självhjälpsbok

Den inre hungern- anorexia- biografi

Att nudda vid botten- biografi

PTSD- självhjälp

Ett barn i varje klass- AD/HD, ADD - faktabok

Den dagen min dotter blev galen- biografi

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva- bipolärt syndrom- biografi



Det är dom jag har läst just nu.
Men det börjar ta slut i hyllorna hehe. Vet inte vad jag ska läsa här näst, för det känns som att jag redan har läst allt. :P Tips?!

Har missat massa böcker i denna lilla lista. En hel del böcker snarare fem banankartoner med bara psykböcker ligger på vinden, och klockan är liksom 1:11 på natten...

9 januari 2013

en kort uppdatering, för er intresserade

Har inte bloggat på länge, och ärligt så vet jag inte heller vad jag vill eller ska skriva. Det har hänt så mycket på sista, att jag inte har haft tid med varken bloggen BDB eller min egna privata dagbok.

Några av mina närmaste vänner mår just nu inte så bra själva och jag har bara försökt att finnas där för dom, prata med dom och så. Visat att jag finns där för dom, no matter what.
Och visst känner jag mig som en bra vän, men jag känner mig samtidigt så förbannat slutkörd, har inte hunnit få någon egen tid alls. Men jag har alltid satt andra personer före mig själv. Jag är bara oroligt att det ska få mig att tappa taget igen. Jag hoppas bara att dom mår bättre snart, jag avskyr att se mina vänner må dåligt, vi är så nära, nästan som familj, och då är det verkligen plågsamt att se dom må så här.


Den senaste veckan har det även varit mycket möten hit och dit, samt strul med f-kassan, och det har satt sina spår i mig det med, känner mig trött på allt och skulle helst bara vilja gå och lägga mig, stänga av telefonen och isolera mig helt och hållet ifrån världen. MEN så kan man ju inte göra. Säger vem? Jag...

Ska eventuellt få en boeendestödjare snart också, inte för att ajg behöver hjälp att städa, för det klarar ajg galant själv. Men dom ska hjälpa mig att peppa igång mig till div saker, som tex städa, gå en promenad, eller bara måla en tavla.
Det känns skönt att dom ev. ska komma hit, men samtidigt som ett nederlag, som att jag än en gång inte klarar mig själv. Jag vill vara självständig i allt jag gör.