Sidor

30 april 2013

Hjälp mig! Låt mig vara! Men... hjälp mig.

Hjälp mig!
Jag rasar.

Hjälp mig!
Jag försvinner.

Hjälp mig!
Jag går sönder.

HJÄLP MIG!
För fan! hjälp mig!

Är så glad att min familj finns för mig nu!
Nu när jag går sönder. Mitt skal av styrka gick i kras idag.
Mitt skal av styrka, har knäcks och spruckit.

Jag faller, snabbt och långsamt.
Jag går på linbana, utan säkerhetslina. Shit! Jag faller lite till vänster.
Nej, jag faller mot höger. Pustar ut, jag har balansen. Eller?

Jag vill inte detta mera.
Jag orkar inte mera.

Men jag ska vara stark. Försöka vara stark. Även om jag behöver 50 redbull för att orka. Även om jag behöver massa protein för att bygga styrka.
Så ska jag vara stark, även denna gång ska jag vara stark, även om jag är ensam, även om jag är i en massa av hjälpande händer.

Jag blir så rädd.
Rädd för mig själv, rädd för rösterna, rädd för skuggan, rädd för min osäkerhet, rädd för mig själv.

Hjälp mig!
Hjälp mig!
LÅT MIG VARA!
Men jag viskar ändå, hjälp mig.

28 april 2013

vad är det som händer egentligen?

Hela denna helg har varit kaotisk, även om helgen inte är slut ännu, så lugnar den sakta ner sig. Men jag får nog ändra mitt ordval i början. Dom senaste två veckorna har varit kaotiska.
Jag och Alex har gjort slut, eller snarare, jag har gjort slut med Alex. Anledningen frågar många mig, och jag svarar tillbaka att det är många bäckar små.
Jag har gått och tänkt på detta i ett år, ska jag eller ska jag inte. Och nu valde jag det, jag valde att göra slut med Alex, och det har varit ett bra val, och jag är glad att jag har gjort det, det känns rätt.
Dom senaste två veckorna har Alex bettet sig som skit, skrikigt och bettet sig riktigt illa, och jag vet inte längre vem han är. För så som han har bettet sig, så undrar jag vem jag egentligen har varit tillsammans med i sex år. För den Alex som jag sett i två veckor, det är inte samma Alex som jag varit tillsammans med.
Han han ringa och skälla ut mig i telefonen, och nästa samtal så ringer ha och ber om ursäkt för hur kan skällt ut mig, och nästa samtal, skäller han ut mig igen.

Denna vecka som har varit så har jag inte velat ha Alex hemma, så han har fått sova borta. Och i torsdags så började jag och en kompis att packa ALLA han saker, och jag kan säga att det var mycket saker! Jag har bilder på det packade i kameran, kan lägga in det i ett senare inlägg om jag vågar, känns elak att hänga ut Alex på det viset.
Jaja, igår lördag, så fick jag hjälp av mamma och en kompis till mamma att packa ut allt, eller nej, lyfta ut allt ifrån lägenheten och ställa det på framsidan. Det tog mer än en timme att göra det, och vi var trött efter.
När Alex och hans kompis skulle komma med bil och släp för att hämta sakerna så blev jag så stressad och bokstavligen rädd, så jag fick följa med mammas kompis hem till henne, som bor i närheten och sitta med henne där, medan mamma tog hand om Alex, sa vad som gällde ect.
Kände mig jätte elak mot mamma, som gav henne min skit, att hon fick ta över mitt jobb, när det till en början var så att hon skulle komma som moraliskt stöd när Alex väl kommer. Men jag klarade inte detta. Men jag vet att jag inte behöver känns så, att mamma inte tyckte att det var jobbigt.
När Alex hade fått gå sin runt tur i en dammig och ekande lägenhet så stängde mamma dörren och låste, lämnade Alex med alla saker, och kom till oss.
Vi pratade en stund och gick sen hem till mamma ist.
Där hemma så åt vi en liten lunch och satt och pratade en stund. Jag kom på att jag ville ha cola, men glömt min plånbok hemma i lägenheten, så mamma bjöd på det, hon gick och handlade det till mig, medan jag väntade hemma hos henne. När hon kom tillbaka så gick vi snabbt hem till mig och packade en väska med lite saker till mig, som jag skulle behöva för att kunna sova hemma hos henne.
Jag ville inte sova ensam hemma hos mig, med allt dam och alla känslor.

Nu är det som sagt Söndag, jag vaknade som vanligt för tidigt, och sitter nu i min syster rum, medan mamma och min andra syster ligger och snossar.
När dom har vaknat så kommer vi nog att ta det lilla lugna, och när vi känner oss redan (vet inte om min syster följer med) så ska vi gå hem till mig, och jag ska då få hjälp att städa ur lägenheten och försöka ställa i ordning möblemang, så lite sällskap.
Det känns sköt att veta att jag inte är ensam, att jag har så många människor runt omkring mig, som hjälper mig när det blir jobbigt, eller när min värld vänds upp och ner.
Jag skämtar ofta om att jag har asperger då och då, "nu får jag asperger igen" för det finns stunder då jag verkligen inte kan tänka klart, och jag är då glad över att jag har så mycket människor runt omkring mig som förstår.

På måndag kommer iallafall kuligheter! :D
För Jimpis! Kommer hem till mig! Gud vad mysigt det ska bli!
Påtal om det, jag har nog helt glömt att berätta att jag har gått och kärat ner mig i Jimpis, eller Bumbi som jag kallas honom, jag vet att han inte gillar när jag gör det, men det skiter jag i, för han är min lilla Bumbi björn! :D <3 p="">
Nu så ska jag nog gå ut och röka, vänta på att min familj vaknar till liv, och sen bara njuta av dagen.

Förlåt för ett gigantiskt inlägg, men men, så är det ibland :D

15 april 2013

Det ÄR inte sant! Eller?

Jag känner mig svag rent psykiskt.
Allt som jag kan missuppfatta missuppfattar jag fullkomligt.
En normal jag mår bra dag hade jag inte gjort det.
Rösterna letar tecken på att jag är ensam. Att jag bara har mig själv.
Så fort en situation uppstår som dom kan poka mig på om, så blir jag ledsen. Jag mår så skit just nu att allt dom säger imprimsip är sant.

Svarar inte Jimpis på skype så är det inte för att han sover, nej det är för att han inte vill vara min vän.
Kan inte Dorina ses, så är det inte för att hon är upptagen, det är för att hon hittar på ursäkter för att inte träffa mig.
Svarar inte Jenji i telefon så är det inte för att hon inte hörde, det är för att hon har brutit banden.
Svarar inte Alex så är det inte för att han jobbar, det är för att han ignorerar mig.
Svarar inte mamma, så är det inte för att hon är upptagen, det är för att hon inte vill ha mig som sin dotter.

Ja ni hör ju hur fånigt det låter.
Jag försöker intala mig att det inte är sant, att det bara är mina nojor, att det inte stämmer.
Men rösterna lyckas pränta in sten hårt att det är så här det är. Att dom inte vill vara med mig, att dom inte vill veta av mig.
Och jag förstår någonstans där inne att det bara är nojjor, att det inte är sant.

Men jag är för nedgången för att hålla det uppe, för att hålla förståndet uppe.
Jag lyssnar mer än vad jag vill på rösterna, och fasar för att det dom säger är sant.
Fan jag orkar inte mer nu!

Idiotisk destruktivitet


Då har man än en gång skurit av en bit av en muskel, denna gång i över armen, resultatet är att jag inte kan använda armen fullt ut. Kan inte vika ut armen, jag tappar saker när jag håller i dom, när jag skriver så bli bokstäverna krokiga och på tangenterna trycker jag på fel knapparna.....

Känner mig lagom intelligent...



Ovanpå detta så har man lyckats få sig en infektion i såret på smalbenet, geggar och luktar illa. Försöker hålla det rent, genom att tvätta det ofta, och hålla det luftigt.
Alex tycker att jag ska gå till vårdcentralen med benet. Och även med armen eftersom att enligt honom så behöver det sys. Jag är ju lite konstig och tycker att såren inte är så farliga, men när jag tittade på det imorse så förstår jag nu vad Alex menar, det behöver garanterat sys. Men jag orkar inte.
Jag orkar inte bli stamkund på vårdcentralen...

Visst ser det mysigt ut ;)

13 april 2013

Det finns ordning i kaos

Kaoset ifrån igår är idag betydligt mycket lugnare.

Jag har haft många djupa samtal hela dagen och känner mig trött rent psykiskt. Men betydligt mycket piggare än igår. Jag är glad att jag har så många runt om kring mig som backar upp och stöttar mig när min vardag blir jobbig.

Jag har nu förstått att detta är nog det bästa valet för mig, och har börjat infinna mig i det. Jag känner mig klokare nu och mera mogen i min handling.
Jag ser nästan fram emot den nya starten som är på ingång. Exakt när den träder i kraft är ännu oklart. Och jag är glad över att jag inte är ensam i detta.

Jag vet att jag talar i gåtor, men ni som känner mig och har pratat med mig vet vad detta handlar om, och jag ber er att fortsätta hålla det hemligt. Jag vill själv vara den som går ut med informationen när jag och dom inblandade känner oss redo.

12 april 2013

kaos kaos kaos

Kaos, är det rätta ordet just nu.

11 april 2013

Home terapi

Jag mår något bättre idag och igår, men humöret svajar likt en flagga i vinden. Har redan hunnit med två psykoser och en jävla massa hallisar. Gråt attacker och manier.

Idag så kör jag lite home terapi. Jag försöker att hålla mig själv sysselsatt ihop om att inte bracka ihop totalt.
Började morgonen med att inte kunna öppna ögonen för att jag var för trött. När jag väl lyckats ta mig upp ur sängen och gråtit färdigt efter dagens första dos av ångest så satte jag mig vid datan i hopp om att få lite stöd av någon som var online på skype. Men alla var offline. När en människa tillslut loggade in så verkade det inte som att det var läge att spy ut mina tankar. Väntade ist in att Jimpis skulle logga in, men detta hände ju såklart inte.
Så för att komma på andra tankar så fortsatte jag projekt rensa vinden. Det tog sin lilla tid, och jag är ironiskt nog fortfarande inte klar. Längst vägen var jag tvungen att sätta mig ner på golvet ett flertal gånger och bara låta ångesten komma och försvinna för att kunna fortsätta.
I längden så förstod jag att detta inte kommer att kunna gå, så jag var tvungen att gå ner i lyan och ta stesolid, la mig på soffan och pustade ut en halvtimme, och fortsatte sedan rensningen.
Gick fem vändor till kontainern som står på parkeringen ca 200m bort. Suck och stöd, slit och släng.
När jag skulle kasta div saker över kanten så tappade jag ett flertal gånger objektet i ansiktet, så känner mig nu lagom blåslagen... hehe....

Jaja..... Nu får jag väl ge mig själv en uppmuntrande klapp på axeln och säga, well done Carro.

Här får ni en bild, på det jag lyckats rensa ut nu. Kan ju som sagt säga att det är lika mycke kvar.

9 april 2013

Inget nytt på västfronten

Måendet idag har pendlat likt en berg och dalbana på Gröna lund. Från timme till timme. Ena stunden glad, andra ledsen. Inte ens jag själv hinner med i svängarna.

Benet är omlindat och färdigt för natten, självskadan igår som måste tas omhand om. Jimpa, var schysst som var med på skype när det hände, messade Alex och berättade vad som hänt. Kände mig till en början förbannat, som att Jimpa hade förrått mig. Men nu när det är ny dag, så förstår jag att så var ju inte fallet. Nu är jag glad att han larmade.

Boeendestödjarna har varit här idag. Båda två, trots att jag egentligen bara har en. Dom är oroliga för mitt mående. Känns skönt att ha så mycket professionell personal runt omkring mig. Som kan hjälpa och stötta när det väl gäller.

Just nu, i denna skrivande stund så mår jag bra, men känner mig lagom dum som åter igen har glömt att ta min medicin för kvällen, så jag lär väl sova taskigt i natt....

Imorgon är nog ännu en latar dag. Jag vågar inte ge mig på för utmanande uppgifter när psyket är så rackligt. Vill inte utmana det. Kommer nog att ha sällskap en stund iallafall av Jimpa på skype, på eftermiddagen har jag för mig att han skulle iväg. Tråkigt, men jaja. Han kommer ju tillbaka.

När nu sitter Alex och suckar, tror han vill snossa nu.

Inte en dag för ömtåliga fjärilar

Jag vet inte längre vem jag är, eller snarare, vem är jag imorgon? Nästa år? Finns jag då?

Idag mår jag något bättre än vad jag gjorde igår, men jag känner redan nu, en timme efter uppvaknandet, att jag börjar dala igen.

"jag orkar inte en till depression nu" -jag
"tror du jag orkar det då?" -alex

Mår dåligt av att höra hans ord eka i huvudet. Både jag och Alex vet mycket väl om att jag inte kan rå för mitt psyke. Men det märks allt mer tydligt hur mycket mitt mående egentligen påverkar världen runt om.
Hörde Alex prata med sin chef igår, hörde över honom. Blev ledsen att mitt psyke inte bara påverkar mig, utan även hans jobb. ".....jag kan inte garantera att jag kan göra det.... jag måste reservera mig för hur Carro mår.....ja hon har börjat må dåligt igen.....jag gör mitt bästa för att...."

ja..... Vad ska jag säga. Jag blir bara påmind om när jag var tonåring och bodde hemma. Hur mammas arbete blev gravt påverkat av mitt mående, hur hela familjen blev det. Nu har jag flyttat hemifrån, och mitt mående har slutat påverka mammas jobb, det påverkar iallafall inte i samma grad som för ett par år sen. Det jobbiga är att det har förflyttat sig till Alex jobb.
Som en sjukdom, som en smitta, sprider dig sen, förflyttar sig mellan olika offer.
Jag känner mig som ett gift, eller nej, JAG känner mig inte som ett gift, det känns som att jag är en behållare åt en gift, en slav, ett offer.


Klockan är snart 9, och min boeendestödjare kommer då. Jag vet inte ens om jag orkar med det.
Jag orkade knappt gå upp ur sängen i morse.
Vill bara ringa till mamma, be henne komma hem till henne, få ligga i hennes soffa och dricka te, ha mamma som sällskap, tryggheten.
Alex är även han min trygghet. Men det finns inget som kan så sin egna mamma.
(Nu finns det ju dom som inte har en mor eller far, men dom har ju oftast en annan figur som representerar trygghet, en kompis, moster eller liknande)

Nu ska jag nog gå ut och röka. Försöka ta mig i kragen, försöka orka med ännu en dag.

8 april 2013

Varnings klockorna ringer

Känner hur deppis perioden är påväg, och jag orkar inte en till neråt period. Jag har ju precis fått börja må bra, och så nu detta igen. Jag orkar fan inte!

Jag må inte vara deppig just nu, fat jo, det är jag nog, eller?
Om jag får besök eller går hem till någon så gör jag som jag brukar, slänger på mig masken "jag mår bra". Men när jag är hemma, så känner jag deppisen precis som att en annan människa skulle känna att dom nog kommer att bli förkylda. Samma typ av känsla. Fattar ni vad jag menar?

Imorse var det verkligen som skrivet på ett kontrakt. När jag vaknade så var det nästan så. "jaha, nu är jag visst deppig snart igen". Igår hade jag det bara på känn, samma sak förra veckan, jag hade det bara på känn, men imorse var det som bekräftat, känslan jag hade var visst på riktigt.
Frågan nu är hur lång tid det tar innan den bryter ut helt och hållet. Nu känner jag mig bara nedstämd. Och den känslan kan jag utan och innantill. Jag vet vad nedstämd är för mig nu.

Jaja, nu börjar projekt "laga mitt måeende innan det är försent"
Vilket innebär allt vad "ångesthantering" är... Nu blir det att göra allt jag kan för att hålla mig uppe så länge som möjligt, och med det kanske även kunna stoppa det helt och hållet.


Fan, fan fan. FAAAAN!!!!

3 april 2013

Finbesök från Lindesberg (örebro)

Denna vecka har jag Jimpa här i Stockholm! Lovley!!!!

Haft as kul denna vecka! Hunnit spela biljard, kolla på högvakten i Gamla stan och spelat div brädspel! Och ovanpå allt detta så har man även hunnit träffa finaste Doddan! :D

Haft som sagt super kul, även om mitt morgon humör inte är att hänga i julgranen :P
Imorgon blir det kanske mindre kul för Jimpa eftersom att jag ska på psykmöte, han ville följa med även om han bara kommer att få sitta i väntrummet i ca 1 timme... Jag sa att han får vara hemma så länge om han vill, men nope :P ^^ Fina Jimpa, han är så snäll! <3 p="">

Just nu sitter vi och tyittar på semifinalen i Hokey, Linköping mot skellefteå, just nu står det 0-0, jaja, hoppas att SAIK vinner :P Såklart ;) Tittar aldrig på sport annars för att jag blir så uppspelt, och det är inte positivt om man säger så.... Jag blir snarare mer åt det aggressiva hållet. Jaja, någongång ibland är väl ok, Jimpa ville se den så okej då :P ^^

Alex är inte hemma just nu, han är ute och går med en kompis, lär väl inte vara hemma än på ett par timmar. Det brukar ta ett tag, och för en stund sen ringde han och sa att han och denne ska åka och titta på dennes nya ponny, någon mil längre ut på ön. Jaja Hoppas att den är fin ^^

Nu har jag inte så mycket mer att skriva om detta, har annat att skriva, men det tar jag en annan dag, för det är inte relaterat till dagen :)

Här kommer ett urval av bilder ifrån veckan, även om den inte är slut riktigt än :)