Sidor

15 april 2013

Det ÄR inte sant! Eller?

Jag känner mig svag rent psykiskt.
Allt som jag kan missuppfatta missuppfattar jag fullkomligt.
En normal jag mår bra dag hade jag inte gjort det.
Rösterna letar tecken på att jag är ensam. Att jag bara har mig själv.
Så fort en situation uppstår som dom kan poka mig på om, så blir jag ledsen. Jag mår så skit just nu att allt dom säger imprimsip är sant.

Svarar inte Jimpis på skype så är det inte för att han sover, nej det är för att han inte vill vara min vän.
Kan inte Dorina ses, så är det inte för att hon är upptagen, det är för att hon hittar på ursäkter för att inte träffa mig.
Svarar inte Jenji i telefon så är det inte för att hon inte hörde, det är för att hon har brutit banden.
Svarar inte Alex så är det inte för att han jobbar, det är för att han ignorerar mig.
Svarar inte mamma, så är det inte för att hon är upptagen, det är för att hon inte vill ha mig som sin dotter.

Ja ni hör ju hur fånigt det låter.
Jag försöker intala mig att det inte är sant, att det bara är mina nojor, att det inte stämmer.
Men rösterna lyckas pränta in sten hårt att det är så här det är. Att dom inte vill vara med mig, att dom inte vill veta av mig.
Och jag förstår någonstans där inne att det bara är nojjor, att det inte är sant.

Men jag är för nedgången för att hålla det uppe, för att hålla förståndet uppe.
Jag lyssnar mer än vad jag vill på rösterna, och fasar för att det dom säger är sant.
Fan jag orkar inte mer nu!