Sidor

2 maj 2013

Vem, vad, hur, när?

Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad jag ska göra, jag vet ingenting, allt jag vet, om jag nu vet någonting, är att jag verkligen kan vara ett riktigt jävla svin!
Än en gång har jag smittat människor jag älskar med mitt gift till sjukdomar.

Jag var tillsammans med Alex i sex år, ett ganska kaotiskt och rörigt förhållande, men som trots detta haft många vackra och minnesvärda stunder. Det har varit jobbigt för både mig och Alex, men även för folk runt omkring oss.
Som jag skrev tidigare så kastade jag imprimsip ut honom i helgen som var, ett svårt men ändå rätt beslut av mig, och jag känner mig stark i det även om jag rasade under marken pga det.

I samband med mitt beslut om att göra slut med Alex så kom en ny vacker man in i mitt liv, Jimpis, eller Bumbi, som jag kallar honom, vi pratade intensivt i flera månader, och när jag tillslut bestämde mig för att göra slut med Alex så upptäckte jag att jag fått känslor för Bumbi, jag var kär, och jag kan nästan säga olyckligt kär, för jag visste knappt själv vad jag ville.
Det kändes så jävla rätt när han skulle komma hit i måndags, hur fint vi skulle ha de tillsammans, och den känslan försvann  eller förändrades i samband med att jag träffade honom IRL igen. Jag insåg att det inte längre var kärlek jag kände, det kändes så ofrivilligt fel.

Det ena ledde till det andra, ångesten byggdes upp och jag visste inte vad jag skulle ta mg till eller göra, jag kände och känner mig så förvirrad.
Jag tog ett svårt och motvilligt beslut att skicka hem Bumbi redan en dag efter, han kom på måndagen och fick åka hem på tisdagen, en visit på lite drygt 24 timmar, ett förhållande på nästan sex dagar.
Även om det var ett kort förhållande, det kortaste jag någonsin har haft i hela mitt liv, så är det ett av dom finaste förhållanden jag någonsin har haft, och jag känner mig så dum som gjort slut, samtidigt som jag är medveten om att det var nödvändigt, för att det hade inte fungerat för min del, mina känslor kommer inte att återgå till kärlek i morgon. Kanske, bara kanske om något år, men jag tror inte det.

Jag sitter nu i min något tomma ekande lägenhet och lyssnar på för hög musik, sjunger med som någon full karaoke idiot och gråter mellan raderna, rasar ihop på golvet i en stor massa av ångest, innan jag fattar tag i dansens händer, tjoar, dansar, och mår bra, för att åter rasa ihop av ren utmattning.

Jag är utmattad. Psykiskt trött, slutkörd.

Jag har många runt mig som stöttar mig just nu, men trots detta så känner jag mig så ensam. Trots att psykiatrin har valt att ha två till tre samtal i veckan ist för ett, så känner jag mig ensam och förvirrad. Trots... Detta trots detta... Tom, ensam, förvirrad, som ett svart hål.

Jag ska ta mig upp även denna gång, jag ska. Men ja vet inte hur och när, eller var. Jag vet ingenting. Samtidigt som jag vet massor.
Som en ordbok, den har massa ord, den vet vad allt betyder, men den vet inte hur man förklarar på ett försåtligt sätt, den blir förvirrad ch känner sig mera tom, en rik.